Christian Örjestål: Rätt musik för jultallriken

KRÖNIKA: MUSIK2006-11-28

Världens bästa jullåt i punktappning är nog Los Angeles-bandet Redd Kross Super Sunny Christmas. Det hindrar dock inte ambitiösa Stockholmsbolaget Razzia att kasta sig in i leken med julsamlingen Oh no it’s christmas.

Här samsas, mer eller mindre, etablerade hipsters som Hello Saferide, Laakso, The Soundtrack Of Our Lives, The Perishers och Kristofer Åström om utrymmet med nya och friska viljor som Dreamboy, The Consequences, Dogday och Konie.

Och det är kring Konie vi ska stanna upp ett litet tag. Konie är
Oh no it’s christmas privata tomtefar. Med en egen låt (den fantastiska Oh yeah… it's christmas) och två producentjobb (Grand Roses minst lika fantastiska To bring x-mas back this year och Dogdays frenetiska Santa will never get here) delar han ut små rockjulklappar som älskas av alla; från tomtenissarna i Cheap Monday-jeans till tomtens egen fru i H&M-sponsrad Viktor & Rolf-trenchcoat. Inte illa, inte illa alls!

LEDIG En annan tomte är Theodor Jensen. Med sitt The Plan har han sedan debuten från 2001 och underbara singeln Mon amour alltid sett till att gå sin egen väg. På nya skivan har han tagit några utvecklande steg tillbaka(!) och musikaliskt närmat sig debutalbumet. Men på Walk for gold har Theodor Jensen tonat ned de vida gesterna och framstår närmast trevande och
osäker. Något som paradoxalt nog blir ett av 2006 års mest självsäkra och ledigt tillbakalutade popalbum. En helgjuten julklapp till alla som gillar Håkan Hellström och Broder Daniel men som
i praktiken föredrar Jackson Brown och Bob Dylan.

                                       •l•

VÄSTINDIEN Minst lika helgjuten är Robert Mitchum. Inte bara som stentuff skådespelare, i filmer som The night of the hunter (Trasdockan på svenska) och Fire down below, utan även som calypsoentusiast och småironisk sångare på skivan Calypso – is like so… En skiva full av fejkad karibisk accent från Mitchum och charmiga musiknummer med titlar som Tic tic tic, I learn a merenge, mama och Mama looka boo boo. Detta till trots känns Mitchum seriös i sin behandling av musikgenren och Calypso – is like so… är nästan lika bra som den är kul.

Mindre »kul« och kanske dubbelt så seriös är rapparen Inspectah Decks tredje skiva The resident patient. För honom är hiphop
blodigt allvar och ingen rappare levererar heller sina rhymes med samma stringens och frenesi som Inspectah Deck. Historierna kretsar kring livet i New Yorks skugga och om rappare som riskerar att förlora sig själva i ett spel som mer och mer börjat att fokusera på bling bling och världsliga ting. På så sätt är Inspectah Deck extra intressant då han närmar sig hiphopen på ett närmast filosofiskt sätt; där en juvel inte är en ädelsten utan en människas inre ljus. En vacker tanke så här i jultider.

Christian Örjestål tipsar om musik i ST Press.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA