Det har alltid stormat kring trälhavet
Kontorspersonalen på SJ var heligt förbannade våren 1909. Ingen ville flytta från Vasagatan, trots att kontorslokalerna var ordentligt nedgångna. Läget invid Centralstationen var praktiskt för de anställda, som mestadels bodde inne i stan. Att behöva flytta hela vägen till Linköping, som var förslaget, ville inte personalen veta av. ”Tvångstransportering” dundrade medierna. Protesterna blev så högljudda att ledningen vek sig.
Kompromissen blev Solnaskogen, några kilometer norr om Stockholm. Hösten 1912 flyttade SJs kontorspersonal in i ett resligt tegelkomplex på en bergknalle. Det låg på gångavstånd från Tomteboda station och de som bodde kvar i stan kunde på morgonen kliva på ett särskilt abonnerat tåg som tog dem till arbetet. Och på eftermiddagen kunde samma hord av tjänstemän resa tillbaka till sina hem.
Därmed var de första svenska tågpendlarna födda, och tåget fick heta tjänstemannatåget.
De följande åren var det mestadels tyst från kontorspersonalen i Tomteboda. Sedan blev det livat igen. Den här gången – hösten 1926 – handlade det inte om en tvångsflytt utan om något till synes ännu värre. Väggarna skulle rivas enligt det senaste managementmodet, och de anställda som tidigare arbetat två till tre i varje rum skulle nu placeras i stora öppna salar. Enligt ingenjörerna var fördelarna odiskutabla.
Alla höll inte med. Syftet med de stora arbetssalarna, menade den uppjagade personalen, var att stuva in fler personer på mindre yta och att skärpa övervakningen. Från och med nu fick kontoristerna sitta på långa rader med näsan framåt, medan avdelningscheferna kontrollerade deras arbete. Synen måste ha påmint någon om roende galärslavar, för de nya salarna fick smeknamnet ”trälhav”.
Namnet levde kvar långt efter att de stora arbetssalarna blivit omoderna. Till och med när de fick en renässans i mitten av 1960-talet försökte man intala personalen att de tyska kontorslandskapen – Bürolandschaft som de kallades – var något helt annat än de amerikanska trälhaven.
Hur det än var med den saken var det dock få som gillade kontorslandskapen. Ju större landskap desto sämre var upplevelsen. Det visade studierna som gjordes av tidens främste kontorslandskapsexpert Bo Wolgers, lillebror till ingen mindre än Beppe Wolgers, som samtidigt gjorde succé med tv-programmet ”Beppes godnattstund”.
Ingen av bröderna var dock inblandad i den kontorssäng som lanserades våren 1977, designad för den som föredrog att arbeta horisontellt. Den gav uttryck för en skön kontorsdröm, fjärran från trälhaven. Men medan sängen tynade bort i det tysta har trälhavet fortsatt sitt segertåg. Under åren har de stora salarna återuppstått gång på gång, hela tiden under nya säljande namn.
Carl Cederström är professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Hans bok Kontoret – en historia om arbetsplatserna som formade Sverige utkom i augusti.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.