Det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter
När jag sitter på ett kulturevenemang brukar jag leka med tanken att någon skulle komma in och be alla kvinnor som passerat femtio år att lämna lokalen. Och nästan varenda gång skulle det innebära att de som uppträder skulle stå inför en tom salong, eller nästintill.
Utan kulturtanter, inget svenskt kulturliv, sägs det. Och efter flera års arbete med att ringa in denna tidigare outforskade grupp kan jag bekräfta att det är sant.
I synnerhet skulle den svenska landsbygden förvandlas till en kulturell öken.
För om inte kulturtanterna fanns, vilka skulle starta föreningar, bjuda in kulturskapare, lappa en ridå, baka bullar till pausen, sätta sig in i boken/pjäsen/konstverket och ställa genomtänkta frågor på scen?
Och vilka skulle ta sig ut och i väg, släpa med sig maken, entusiasmera barnbarn och nya svenskar eller lite påstridigt kroka arm med väninnan som haft det tufft men som efter en konsert får tillbaka något av det där okynniga i blicken och tillstår att jo, det var en bra idé att följa med!
Och vilka skulle svabba bygdegårdens golv, ta ut soporna och unna sig ett par bloss i den svala nattluften innan de sparkade av sig snyggskorna och utvärderade kvällen med sina medsystrar. Allt för att nästa evenemang skulle bli ännu vassare och trevligare.
”Särskilt i mindre kommuner och på landsbygden visar tidigare studier att kulturutbudet i stor utsträckning är beroende av ett fåtal ideella aktörer. Där riskerar sårbarheten att förstärkas av att man står inför ett nödvändigt generationsskifte”, konstaterar Myndigheten för kulturanalys i en rapport.
Dagens mest aktiva kulturbärare är sjuttio, åttio, nittio år. Och många är så pigga att jag haft svårt att hålla jämna steg med dem. Men ingen lever för evigt. Och svaret på vilka som ska ta sig an alla de uppgifter jag räknat upp ovan när de inte längre orkar är ofta – ingen.
Nåja, visst hopp om återväxt finns. Som att svenska barn ligger högt i internationella mätningar. Men också orosmoln hopar sig: Vad innebär det till exempel att korrelationen mellan högre utbildning och ökande kulturaktivitet avstannat, för första gången sedan svenskarnas kulturvanor började mätas under 1980-talet?
Att kulturbudgeten är rekordlåg och att få makthavare vill satsa på kultur och folkbildning påverkar dess status i samhället. När litteraturkritikern Kristoffer Leandoer recenserade min bok i Svenska Dagbladet gjorde han det i form av ett öppet brev till vår blivande kulturminister, och han uppmanade hen att göra praktik hos kvinnorna jag porträtterar i boken.
Gör det, kära kulturminister! För den som vill lära sig tälja guld av nästan ingenting har mycket att lära sig av dem som brukar kallas kulturtanter.
Lisa Boda är journalist och folkhögskolelärare. Hennes bok Dom kallar oss kulturtanter utkom i september.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.