En smärtsam berättelse

KRÖNIKA2005-05-11
Av:  Jan-Åke Porseryd
Den 7 maj för precis sextio år sedan tog andra världskriget slut. Tysklands kapitulation var ett faktum. Den amerikanska krigsreportern och författaren Martha Gellhorn skildrar freden i ett reportage från nazisternas första koncentrationsläger Dachau. Närmast obeskrivbara grymheter begicks där; bara de sista tre åren avlivades 45 000 människor.

Gellhorn var i Dachau dagen då de tyska arméerna gav upp: »Kriget är slut, sa läkaren. Tyskland är besegrat. Vi satt i det där rummet i det fördömda kyrkogårdslika fängelset och ingen hade något att säga. Men jag tyckte att Dachau var den lämpligaste platsen i hela Europa att motta nyheten om segern på.
Ty detta krig måste ju ha utkämpats för att för alltid förinta
Dachau och alla andra sådana platser och allt det som Dachau står för.«

Hennes smärtsamma berättelse är ett beundransvärt reportage. Hon guidas runt av en polsk läkare som beskriver tyskarnas ohyggliga experiment. Ett gick ut på att pröva hur högt upp i skyn en flygare kan klara sig utan syre. Fångar stängdes in i en tillsluten tågvagn, där all luft pumpades ut. Det tog en kvart innan de instängda led en svår död. Åttahundra personer dog på detta sätt.

•l•

Den mest fasanfulla stunden upplevde Gellhorn när hon visades fram till krematoriet. »Och så plötsligt såg jag dem, fastän jag aldrig kommer att tro mina ögon, alla de döda. De fanns överallt. Det låg högar av döda inne i själva ugnen, eftersom SS inte haft tid av begrava dem. Det låg travar av döda kroppar utanför dörren och utmed hela byggnaden. Alla var de nakna och bakom krematoriet var de dödas trasiga kläder prydligt travade, skjortor, jackor, byxor, skor som inväntade sterilisering och vidare användning. Kläderna hade man lagt prydligt och snyggt, men de döda hade man slängt åt sidan som sopor och där låg de och ruttnade i solen, gulaktiga kroppar som bara bestod av benknotor som svällt eftersom det inte fanns något kött på dem, fasanfulla, förfärliga, outhärdliga benknotor och så den olidliga stanken av död.«

•l•

Hon ger oss sin bild av Europas stora tragedi – Nazityskland och andra världskriget.

Den hjälper oss minnas den tyska förbrytarregimens försök att utrota hela det judiska folket.

Alltfler av de som var med är nu döda – Gellhorn själv dog för sju år sedan, 90 år gammal.

Men vi får aldrig tillåta oss att glömma. Koncentrationslägren, folkmordet och det obarmhärtiga krig som utkämpades under sex år och där mellan 35 och 60 miljoner människor dödades.

De västliga demokratierna stod länge handfallna inför Hitlers och nazismens brott mot mänskligheten. Men de tog sig samman och kunde, tillsammans med Sovjet, till sist stoppa och besegra Tyskland. Freden kom. Demokratin räddades i vår del av världen.

Inte minst vi svenskar – som stod utanför kriget – är skyldiga alla dem som offrade sig för det fria samhällets skull ett stor tack.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Historia
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.