Fattigdom som berör och stör
Frågan om barnfattigdomen har sprängkraft, därför blir den också ett slagträ i den partipolitiska debatten, menar Alexander Armiento. ”Men vi ska inte glömma att de barn vi pratar om har drabbats för att deras föräldrar har ont om pengar – oftast för att de saknar en ordentlig lön”, skriver han.
Barnfattigdom engagerar. Särskilt när den ökar, vilket den har gjort de senaste åren, enligt Rädda Barnen. Nära en kvarts miljon av Sveriges två miljoner barn levde 2009 i fattigdom, enligt den definition organisationen använder – att fattiga är de hushåll som får socialbidrag eller har inkomster som är mindre än vad som krävs för att täcka nödvändiga kostnader.
Det är lätt att känna med barn som inte kan följa med på aktiviteter i skolan, inte får möjlighet att spela ett instrument, inte kan vara med när kompisarna gör något som kostar pengar.
Frågan har sprängkraft – och därför blir den också ett slagträ i den partipolitiska debatten.
Det är naturligtvis högst relevant att prata om vilka politiska åtgärder som är mest effektiva för att hindra att barn växer upp under knappa förhållanden. Men när argumentationen i stället handlar om huruvida det var bättre eller sämre vid olika tidpunkter i det förflutna närmar sig polemiken pajkastningens gräns.
Sedan finns det i och för sig också politiker som ifrågasätter det grundläggande antagandet att de som får socialbidrag i Sverige är fattiga. En av dem är Marianne Ohrlander, moderat ordförande i socialnämnden i Trelleborg. »Det är konstigt att kalla någon för fattig i ett välfärdsland. Åk till ett u-land, där kan du se fattigdom«, sade hon till nyhetssajten Nyheter24.
Visst finns det platser där mängder av människor lever i fattigdom av ett slag som knappast någon i vårt land behöver uppleva. Men
fattigdom måste rimligen också mätas i förhållande till vilka förutsättningar vi har som samhälle. Finns det möjligheter att ge många av de barn som växer upp bättre villkor och större möjligheter, och vi ändå inte klarar det – då har vi misslyckats.
De barn som inte har en dator hemma stängs inte bara ute från en arena där kompisarna träffas och umgås, de kan knappast heller klara skolarbetet.
Några barn får inte ens tillgång till de hjälpmedel de behöver för att se och läsa. I en undersökning av organisationen Majblomman svarade 11 procent av föräldrarna till barn med behov av glasögon att de under det senaste året av ekonomiska skäl väntat med att beställa eller hämta ut barnens glasögon. De barnen har knappast samma chans som sina kamrater att hänga med i skolan.
Att diskussionen om fattigdom de senaste åren i stor utsträckning kommit att handla om hur oskyldiga barn utsätts för den är begripligt, eftersom ingen skulle invända mot det orättfärdiga i den ordningen. Givetvis måste vi bekämpa barnfattigdomen på alla tänkbara sätt.
Men vi ska inte glömma att de barn vi pratar om har drabbats för att deras föräldrar har ont om pengar – oftast för att de saknar en ordentlig lön.
Bara för att så gott som alla är beredda att bekämpa barnfattigdom får det inte betyda att vi ger upp ambitionen att tala om och göra livet drägligare också för fattiga vuxna.
Inte bara för att många av dem har barn. Utan också för att många av dem en gång var fattiga barn.
Alexander Armiento är chefredaktör för publikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
