Fel att skylla på ungdomligt oförstånd
Vi ska inte avfärda alla politiska förslag som framförs av människor runt de tjugo. Den som uttrycker en övertygelse förtjänar att tas på allvar – även av sig själv senare i livet, skriver chefredaktör Alexander Armiento.
»Jag var väldigt ung« – så började en pressad Annie Lööf sitt försvarstal, när hon skulle förklara varför hon en gång ville lagstifta om månggifte. Samma kontroversiella idé som nu finns i det omdiskuterade förslaget till nytt program för Centerpartiet.
Det lät som om hon pratade om en omogen radikal i nedre tonåren.
Men när hon för knappt sju år sedan som vice ordförande för partiets ungdomsförbund själv skrev om ställningstagandet under rubriken »Stolt över stämmans beslut« var hon 22 år gammal och hade flera terminer på juristlinjen och fem år i politiken bakom sig.
Hon var i högsta grad vuxen och hennes politiska ståndpunkter genomtänkta. Godtar vi ändå hennes egen förklaring, att det hon tyckte då var uttryck för ungdomligt oförstånd, betyder det också att vi klappar alla 22-åringar på huvudet och i praktiken omyndigförklarar dem.
De flesta formulerar sina första åsikter om samhället och politiken någon gång i tonåren. Några blir ideologiskt övertygade, går med i ett ungdomsförbund och tar tydlig ställning i en mängd frågor.
Men oavsett hur de där ståndpunkterna ser ut, och hur tvärsäkra de än är, tenderar de att förändras med åren. Ibland handlar det om mindre förflyttningar, ibland om en total kursändring. Men de flesta skulle tycka att en person som i trettioårsåldern sade sig ha exakt samma övertygelser som på sin artonårsdag var lite konstig.
Det betyder dock inte att vi kan avfärda alla politiska förslag som framförs av människor runt de tjugo. För det är ju inte så att vi förändrar våra uppfattningar bara under något decennium av våra liv – det sker under hela livet. Alla hållplatser på den resan förtjänar att tas på lika stort allvar.
Få som kommer till nya slutsatser i medelåldern skulle tillbakavisa sina tidigare argument och positioner med att de var så mycket yngre för sju år sedan, även om det är lika sant.
Det är inte något Carl Tham hade kunnat säga när han på åttiotalet i medelåldern gick över blockgränsen och blev socialdemokrat efter att några år tidigare suttit i en borgerlig regering. Och även om Fredrik Reinfeldt i dag nog ogärna pratar om att han i boken Det sovande folket kallade svenskarna »mentalt handikappade« och välfärdsstaten »en omöjlig konstruktion«, kan han knappast skylla formuleringarna på bristande politisk mognad – de är skrivna av en 28-årig riksdagsledamot.
Så länge vi skaffar oss nya erfarenheter, tänker och reflekterar, förändras också våra åsikter. Vid varje tillfälle i livet har vi goda skäl att tycka som vi gör. Men vi bör också kunna förhålla oss till vad vi tidigare sagt och förklara vilka argument som gjort att vi ändrat oss – oberoende av hur gamla vi var när vi gjorde det.
Den som uttrycker en övertygelse förtjänar att tas på allvar – även av sig själv senare i livet. Allt annat vore att nedvärdera kloka och engagerade människor i 20-årsåldern.
Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
