Gabriella Ahlström. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.
Gabriella Ahlström. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.

Gabriella Ahlström: De blundar inte inför verkligheten

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2018-11-20
När det går utför för världen finns det de som vägrar blunda, såsom de flesta av oss gör, skriver journalisten och författaren Gabriella Ahlström.
Av:  Gabriella Ahlström

Tv-bilderna från ett brinnande Kalifornien flimrar förbi och alla säger att det går så fort nu. Samma sak när Donald Trump ännu en gång kallar en journalist för folkets fiende eller när den extreme högernationalisten Jair Bolsonaro vinner presidentvalet i Brasilien: allt går så fort. Nedmonteringen. Förändringen. Förödelsen i den globala uppvärmningens spår.

Samtidigt, eller kanske just därför, håller vi ett allt hårdare grepp om förnekelsen. När Venedig nyligen drabbades av våldsamt oväder fick en bild av lyxshoppande turister snabbt viral spridning. På bilden syns hur de kämpar sig fram genom den översvämmade Markusplatsen och med de exklusiva butikskassarna farligt nära vattenytan. Ändå är känslan att den översvämningen inte kommer att hindra dem från att ta sig till nästa butik. Ännu når vattnet bara till låren och fortfarande finns tid att söka efter den perfekta blusen.

Kanske ska man betrakta det som en besvärjelse? Att så länge vi fortsätter att shoppa, eller ser andra göra det, är det ingenting som kommer att hända på allvar? Kanske är det som med vårt eget åldrande och den där första stelheten som vi noterar på morgonen men sedan genast skakar av oss och förtränger. Filtren vi lägger över oss själva och våra liv för att slippa se skuggorna efter dagar som passerat utan att vi är riktigt säkra på vart de tog vägen.

Men så finns det de som varken blundar eller kisar inför verkligheten.

En femtonårig Greta Thunberg som vägrar gå till skolan så länge politikerna struntar i den globala uppvärmningen börjar i stället sittstrejka framför riksdagshuset.

En sjuttonårig Fatemeh Khavari som inte står ut med den orättfärdiga behandlingen av hennes jämnåriga ensam­kommande från Afghanistan blir talesperson för en grupp som ingen dittills velat lyssna på.

Vittnesmålen om me too. Protesterna mot de amerikanska vapenlagarna efter de upprepade skolskjutningarna.

Och överallt, både i Sverige och utomlands, är det flickor och unga kvinnor som syns och hörs och uppvisar mod och civilkurage och en vägran att vända bort blicken. En grupp som samtidigt beskrivs som särskilt utsatt för samtidens stress och press och hårdast drabbad av psykisk ohälsa. Hur hänger det ihop?

Kan det vara så att förmågan att känna samhällskriser in på bara skinnet också för med sig en förmåga att protestera och i bästa fall placera skulden där den hör hemma? Kanske är skörheten rentav vårt bästa vapen för att rädda planeten?

När Greta Thunberg får se en film om ön av plast, större än Mexiko, som flyter omkring i Stilla havet kan hon inte sluta gråta. Sedan börjar hon agera.

I boken Scener ut hjärtat skriver hennes föräldrar Malena Ernman och Svante Thunberg: »Hon var barnet, vi var kejsaren. Och vi var alla nakna.«

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.