Gellert Tamas: Ett land, ett folk, ett språk – glöm det
Den korta perioden av nationell enspråkighet börjar att luckras upp även i västvärlden.
Frågor kring språk har den senaste tiden hamnat i det offentliga samtalets mitt. Folkpartiet har tjatat vidare om språkkrav, rinkebysvenska – eller miljonsvenska som vissa föredrar att kalla det – har orsakat gräl på tidningarnas kultursidor och den nya regeringen har aviserat en lagstiftning om det svenska språkets ställning.
Jag tillhör dem som har två modersmål; ungerska och svenska. Och den språkliga fråga som oftast har ställts till mig är: »Hur är det egentligen att växa upp med två språk, är inte det svårt?«
Jag har alltid tyckt att det är en ganska märklig frågeställning, inte minst för att den bygger på en outtalad problematisering av flerspråkighet i motsats till den till norm upphöjda enspråkigheten.
Men vad är egentligen norm och vad är undantag? Folk brukar studsa till när jag svarar att det är de enspråkiga som är i minoritet.
•l•
Majoriteten av världens barn växer upp med två eller flera språk. Så är det i dag och så har det varit historiskt. Det är inte så överraskande som det kanske låter. Världens två folkrikaste stater är flerspråkiga. I Indien finns ett tiotal officiella språk, i Kina talas mandarin sida vid sida med bland annat kantonesiska. I Afrika är samtliga stater flerspråkiga och minoritetsspråk är vanliga i såväl Sydamerika som Ryssland.
Det är i princip enbart i ett litet antal stater i den rika västvärlden som tanken på ett nationellt enhetsspråk har varit förhärskande. Och även detta är ett historiskt sett relativt nytt fenomen. Så sent som i början av 1800-talet talade bara en av tio invånare i Frankrike franska och dagens italienska dialekt existerade knappt vid landets enande 1861 och blev inte majoritetens språk förrän på 1960-talet.
Vid det italienska parlamentets första möte konstaterade politikern Massimo d'Azeglio »Nu när vi har skapat Italien måste vi också skapa italienaren«.
Citatet sammanfattar väl det nationella projektet. Nationalstaten är knappast av Gud given, det är en skapad enhet, framvuxen på 1800-talet, delvis som ett instrument för en ny klass av borgerlighet gentemot de gamla eliterna, delvis som ett medel för att leverera de miljontals soldater som en ny modern krigsföring krävde.
•l•
Det europeiska nationsbygget tog egentligen fart först på 1920-talet då ny teknik och nya nationella symboler, som statlig radio och senare tv, blev avgörande för konstruktionen av de skapade identiteter som påstods utgöra en nation.
Och frågan är om någon annan idé har varit mer destruktiv för mänskligheten än tanken om ett folk, i ett land med ett språk.
Med ökad globalisering, migration och ny teknik börjar den korta perioden av nationell enspråkighet att luckras upp även i västvärlden. Delar av södra USA är i praktiken redan tvåspråkigt och liknande tendenser finns i flera europeiska stater.
Denna utveckling skrämmer vissa, men kan lika gärna ses som en återgång till en historiskt mer förankrad flerspråkighet. Personligen har jag inget emot om en vanlig fråga i framtiden lyder: »Oj, är du uppvuxen med bara ett språk, hur känns det, är inte det jätteknepigt?«
Gellert Tamas är författare och journalist. Han har skrivet boken ”Lasermannen”.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
