Kunskap inte lika hett som kultur

KRÖNIKA2006-10-17

Dagen efter det att Fredrik Reinfeldt läst upp namnen på statsråden i sin nya regering presenterar medierna de 22 personer som ska leda landet. En av dem vinner en klar seger i kampen om utrymmet i landets största morgontidningar.

Det är inte snudd på otippade utrikesministern Carl Bildt – han kommer på sin höjd tvåa. Det är inte arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, som ska förverkliga löftena om fler jobb. Det är inte heller någon partiledare som blivit departementschef.

Nej, flest spaltcentimetrar får den – sedermera avgångna – kulturministern Cecilia Stegö Chilò. Ensam pryder hon kulturdelarnas omslag. Intervjuerna är långa och kompletteras med analyser. Institutionschefer och fackliga företrädare får kommentera utnämningen.

Eftersom den tidigare Timbro-chefen dessutom fått ansvar för idrottsfrågor (vilket hon pikant nog inte själv kände till) dyker hon samma dag upp i ytterligare en tidningsdel – sporten. Också Riksidrottsförbundets ordförande får säga sitt.

                                         •l•

Vid det här laget börjar jag bli lite trött.

Missförstå mig inte. Kultur och idrott är oerhört viktiga för demokratin, det offentliga samtalet och folkhälsan. De behöver uppmärksamhet och granskning. Den ansvariga ministern ska givetvis utfrågas – både om sina politiska ambitioner och om varför hon i sexton år smitit från avgiften till den public service-tv som hon i tio dagar fick råda över.

Det är alltså inte mindre utrymme för kulturministern jag önskar. Utan aningen mer för andra, likaledes viktiga statsråd vars områden råkar sakna egna delar i morgontidningen.

Som Lars Leijonborg. Som utbildningsminister påverkar han det dagliga livet för 300 000 studenter och drygt 60 000 anställda i högskolan. Han förfogar dessutom över en forskningsbudget som enligt alliansens valmanifest snart ska nå en procent av BNP. Och framför allt bär den här mannen med en drygt trettio år gammal socionomexamen ansvaret för en sektor som är central för vår framtida tillväxt.

Trots det har landets största tidningar inte bett någon i universitetsvärlden kommentera utnämningen. Inte heller någon forskningschef i näringslivet, någon företrädare för högskolans fackliga organisationer eller någon studentpolitiker. Lars Leijonborg själv får ett par korta repliker i förbifarten.

                                       •l•

När Leif Pagrotsky 2004 fick båda dessa jobb på samma gång insåg han snart att det var långt fler journalister som ville tala med honom om kultur än om utbildning och forskning. Det är lätt att förstå varför, men det är likväl olyckligt. Det är som om medierna inte riktigt insett kunskapssektorns betydelse i samhället.

Folkbildning, högre utbildning och vetenskap förtjänar att lyftas fram på samma sätt som litteratur, scenkonst, musik och film (och – icke att förglömma – idrott).

De ansvariga makthavarna på kunskapens område bör också de utsättas för en noggrann granskning – även om deras gamla kåravgifter är betalda och inget tentafusk har förekommit.

 

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA