Lawen Mohtadi: Våldet som rutinärende

KRÖNIKA2006-10-17
Av:  Lawen Mohtadi

Ibland vet man exakt vad som är normalt.
Klockan 21.50 fick polisen ett larm om bråk i en bostad på Folkungagatan där en man ska ha hotat en kvinna med pistol. Men det som började som ett vanligt rutinärende slutade med två dödsfall.


En man skjuter sin flickvän eller exflickvän, sen sig själv. Kvinnas 11-åriga dotter är i lägenheten när han skjuter. Det kunde ha slutat som ett rutinärende, pojkvän hotade kvinna med pistol, men det gjorde det inte. Tidigare under kvällen har dottern ringt sin pappa, pappan är också där när mannen skjuter kvinnan. 11-åringen måste ha blivit rädd när bråket började. Barn som blir rädda att deras föräldrar ska skadas. Jag vet inte om det finns något sorgligare.

                                       •l•

Det går att utveckla till en studie, till något friskt konstruktivt, till något att skriva krönikor om. Det går också att bli besatt. Vakna morgnar och syna tidningssidorna. Markera i blocket, tisdag fyra pinnar, onsdag sex pinnar. Ofredanden, våldtäkter, misshandel (rutinärenden), mord. Det finns där som viskningar, som högtalarutrop. Det finns som 41-åringen, 28-åringen, som blondiner utan ansikten. Det finns som sovrummet, som gatan utanför lägenheten.

Inga nya angrepp mot kvinnor i Västerås.

Det finns och det är så normalt att det motsatta, inga nya angrepp, blir rubrik i tidningen. Det är den intressantaste verklighetsbeskrivningen på länge. Inga nya angrepp. Det går massor av timmar i Västerås och inga nya angrepp. Historieberättarna väntar, kvinnorna väntar, men inga nya angrepp kommer. Timme in och timme ut utan nya angrepp. När fortfarande, kanske efter en hel natt, inga nya angrepp är i sikte är nyheten ett faktum. Inga nya angrepp mot kvinnor i Västerås.

                                       •l•

Det centrala temat i Sara Stridsbergs pjäs om Valerie Solanas, försöker någon, är det Solanas öde? Kvinnans roll? Jag kan inte svara på sånt. I stället ser jag ett slut. Valerie Solanas tvekar inte när hon skjuter Andy Warhol, inte heller ångrar hon något förutom att hon inte övade mer innan hon sköt. Men under några sekunder, när Valerie Solanas precis har avlossat det tredje skottet och hon hör en röst som säger: men Valerie, du vet ju att kvinnor vet att det är fel att skada andra människor och att meningen med livet är kärleken, i det ögonblicket går det något över Solanas ansikte. Det är inte ånger, jag vet, men kanske är det ögonblickskunskapen om att meningen med
livet är inte gripbart här och inte nu. Hur ska jag leva som
människa när jag vet att kärlek är det enda rätta men när våldet driver mig till vansinne?

När det där något går över Valerie Solanas ansikte ser hon ledsen ut en stund. Jag tror att kvinnor till varje pris vill undvika den typen av insikter.

De kursiverade delarna är hämtade ur nyhetsartiklar publicerade i Svenska Dagbladet den 4 oktober och Dagens Nyheter den 30 september i år.

Lawen Mohtadi är frilansjournalist och redaktör för tidskriften Slut vars första nummer utkommer under hösten.
Lawen Mohtadi är frilansjournalist och redaktör för tidskriften Slut vars första nummer utkommer under hösten.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA