Annons:

Marcus Bornlid Lesseur: Alla måste få plats på sin arbetsplats

KRÖNIKA2023-03-27

När man frågar vad någon anser om distansarbete så frågar man egentligen om hen trivs i sin hemmiljö. För min del kom distansarbete snabbt att kopplas samman med mindre civiliserade delar av mitt känsloliv. När pandemin gjorde sitt intåg jobbade jag på Sveriges Radio, och precis som på de flesta arbetsplatser uppmanades personalen där att i görligaste mån jobba hemifrån. Till min förvåning, ska sägas – jag hade inte jobbat länge med radio, jag begrep inte hur det skulle vara möjligt att producera nyhetsjournalistik för radio hemma i vardagsrummet, det tycktes gränsande till det absurda.

Men läget var som det var och jag fick göra det bästa av situationen. Tyvärr innebar detta att jag skulle bli tvungen att tillbringa oändligt mycket tid med min roomie. Man kan väl säga att vi var lite olika varandra. Ett sätt det kunde manifestera sig på var att han ibland lämnade Redbullburkar med urin i diskhon i köket. Det gjorde inte jag. Jag förstod inte riktigt varför han gjorde det. En toalett saknade vi inte i lägenheten. Denna förståelseklyfta urartade till ett av många trätoämnen oss emellan. När vi båda blev stugsittare växte det ömsesidiga ogillandet till hat. Jag var tvungen att flytta, det var nödvändigt för att jag inte skulle bli galen, rent ut sagt.

I dag är min boendesituation behagligare. Men jag tänker på mitt inledande möte med hybridarbetet (ett fruktansvärt fult ord) när jag läser att STs förhandlingschef Åsa Erba Stenhammar öppnar för att facket kan komma att kräva rätten till en arbetsplats i de kommande avtalsförhandlingarna.

Bakgrunden är att många arbetsgivare inom offentlig sektor, i ett utslag av besparingslystnad, tagit tillfället i akt efter pandemin och krympt sina kontorsutrymmen. Eftersom många medarbetare ändå väljer att jobba hemifrån några dagar i veckan, resonerar arbetsgivarna, är det lika bra att skära ned på hyreskostnaderna. Vilket fått som konsekvens att medarbetare på exempelvis Transportstyrelsen och Socialstyrelsen menar att man rör sig mot en ”först till kvarn”-situation, där alla helt enkelt inte får plats på arbetsplatsen.

Distansarbete kan naturligtvis vara angenämt för den som inte vantrivs i sitt hem. Vissa gör emellertid det – som vi vet händer det till och med att människor utsätts för våld i hemmet. Och de som gör det ska inte behöva bekymra sig över att inte få plats på jobbet om deras kollegor också väljer att dyka upp.

Det är löjligt att det ens ska behöva påpekas att ingen ska behöva tvingas att jobba hemma. Om inte offentliganställda garanteras rätten till en arbetsplats riskerar vi att hamna i ett läge där bara personer med oklanderliga hemmakontor utan pissburkar i diskhon kommer att mäkta med jobben i fråga.
 

Marcus Bornlid Lesseur är frilansjournalist.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA