När alla talar och ingen orkar bry sig
I november passerades gränsen, nu finns över 100 miljoner bloggar (weblogs, det vill säga dagböcker på internet) i världen. Bara under november månad rapporterades om 100 000 nya bloggar och 1,3 miljoner nya poster som lades ut.
Frågan man ställer sig är förstås vem som läser all denna information. Färre och färre, visar det sig. Det har nämligen inte blivit som Andy Warhol trodde, att vi alla får 15 minuter var i TV, medan resten av världen andäktigt bänkar sig och tittar. Vi närmar oss med stormsteg den punkt där alla talar och ingen orkar bry sig. Under 2007 kommer dippen, då är hypen över, tror experterna. Ett skäl är att mängden information som kan uppfattas som värdefull är så låg i förhållande till hur mycket som läggs ut.
– Alla tror att de har någonting att säga, ända tills de hamnar på en scen och ombeds yttra sig, säger en Mr Plummer från analysgruppen Gartner som intervjuats av BBC.
Det är inte utan att jag känner mig lite träffad. Jag har nämligen inte mindre än tre bloggar. Till mitt försvar måste jag säga att åtminstone en faktiskt har en och annan besökare. Ofta folk som inte gillar mig, av olika orsaker, och som grälar med varandra (de har nämligen synpunkter på varandras åsikter också). Ofta urartar diskussionerna till långa samtal mellan människor som för länge sedan har lämnat mig och mitt ursprungliga inlägg.
•l•
Det är ganska intressant ibland, som när nazister och högerextremister grälar med sina antagonister på vänsterkanten. (Inte minst för mig som ofta skriver och uttalar mig om rörelser på de politiska ytterkanterna.) Jag kan också tycka att det är sympatiskt att ytterligheterna möts någon gång, och internet är en plats där sådant sker ibland.
Bloggare är vi snart allihopa, känns det som. Men bloggar gör man helst inte med makten utan med andra likasinnade som också gillar metkrokar, fågelskådning, samlar på navkapslar eller vill saluföra en obskyr politisk uppfattning i någon fråga. Internet är minoriteternas eldorado, mer än något annat. Oss andra hör ni ju ändå.
Ett tag skulle många makthavare blogga, och fortfarande tycks det ibland som det här med att ha en blogg är en slags statussymbol. Jag minns i somras när jag satt med i TV4s morgonprogram och till min förvåning hörde hur jag presenterades som »bloggare«. Det känns knappast som någon stor och viktig del av min identitet.
•l•
Jag har också tyckt att det varit lite intressant att läsa kända människors bloggar och få reda på saker man annars inte hade vetat. Men numera får jag sällan en sådan känsla, det är alldeles för mycket triviala fakta som ska sorteras igenom innan man kommer fram till något substantiellt.
Egentligen tror jag att bloggar som drivs av vanliga medborgare som inte syns i media och politik ofta fungerar bättre. Makthavare har en dröm om att föra dialog, det är vackert tänkt. Men ofta känns det som om det inte blir någon riktig snurr på samtalet. Man måste ha tid att bekanta sig med dem som skriver och vilken makthavare har tid med det?
Ett fåtal bloggare blir stjärnor, får massor av besökare och är mer eller mindre livsnödvändiga för sina läsare. Vissa plockas upp av andra medier och blir krönikörer – på riktigt. De flesta pratar för sig själva. Precis som i vanliga livet.
Anna-Lena Lodenius är journalist och författare. Hennes mest besökta blogg är http://annalenalodenius.blogspot.com
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
