Studie i ickevåld ger hopp om julefrid
Julen kommer med ett fredens budskap, sägs det. Men året runt – och med betydligt högre röstläge – lär oss våldsamma tv-serier, filmer och dataspel att det är nödvändigt, effektivt och till och med moraliskt riktigt att ta till våld för att försvara sitt liv och sin frihet. De flesta har väl jublat inombords när den hedervärde hjälten fått in en fullträff på en genomrutten skurk.
Men genom århundradena har det funnits de som hävdat att det finns bättre sätt att försvara sig och uppnå sina mål. I sin nya bok Non-violence – the history of a dangerous idea (Ickevåld – historien om en farlig idé), berättar den amerikanske författaren Mark Kurlansky ickevåldets historia.
Hans exposé börjar med just det kärleksbudskap som Jesus förmedlar i Bibeln. Med det som utgångspunkt predikade de tidiga kristna ett kompromisslöst avståndstagande från vapen. Men när kristendomen blev statsreligion anpassades läran till statens behov att försvara sin makt. Så skapades en kyrka som inte bara accepterade krig utan också bad för krigarna. Länder som drar ut i krig mot »ondskan« under åkallan av gudomliga krafter har en lång tradition att falla tillbaka på.
Några konflikter har mer än andra beskrivits i moraliska termer. Boken problematiserar bilden av både det amerikanska inbördeskriget och andra världskriget som strider för en god sak. Inte oväntat tar Mark Kurlansky upp de allierades bombningar av Dresden, Hiroshima och Nagasaki, med hundratusentals civila dödsoffer, som bevis på att den som går i krig börjar likna sin fiende. Men han argumenterar också för att det inte främst var krigen som befriade de amerikanska slavarna och stoppade Förintelsen.
•l•
I boken berättas om en brokig skara ickevåldsförespråkare: religiösa sekter, maorihövdingar, fackliga ledare och många andra. Deras öden övertygar knappast om att icke-våldets väg alltid är lyckosam – för några går det rätt illa – men en av bokens poänger är att det inte går bättre för dem som tar till våld.
Vad är då alternativet till våld? Mark Kurlansky skiljer liksom Gandhi på pacifism och ickevåld, och förespråkar det senare. Pacifismen är passiv, menar han. Ickevåld är aktivt, det är att göra motstånd på andra sätt än med våld, det är ett sätt att övertyga. Men det är ingen enkel väg. Ickevåldet kräver stor offervilja – Gandhi formulerade det som »förmåga till ändlöst lidande«.
•l•
Genom hela boken grunnar jag på om de metoder Mark Kurlansky förespråkar verkligen kan fungera. Jag är dock inte ensam om att tvivla – boken berättar hur Nelson Mandela 1964 kallade den sydafrikanska befrielserörelsen ANCs ickevåldslinje för ett komplett misslyckande och startade en väpnad gren av rörelsen. Mark Kurlansky konstaterar att det inte går att säga vad som skulle hänt om ANC inte hade valt bombningarnas taktik, men att kampen gav resultat först när Mandela och hans motståndare, president de Klerk, båda förstått att de inte kunde uppnå sina mål med våld.
Kanske kan boken, med sin hoppfulla grundton, ge fler samma insikt. Då finns hopp om lite mer julefrid.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
