Urban Hamid: Nu börjar en febril kamp mot klockan
”Hjälp oss! Hjälp oss!” säger det ena meddelandet efter det andra. De kommer bara några timmar efter att talibanerna tagit över Kabul den 15 augusti. En blandning av ilska mot USA och världssamfundet som övergivit det afghanska folket i allmänhet och kvinnorna i synnerhet sköljer över mig som en flodvåg.
Jag tänker på alla afghanska journalister som jag anlitat som fixare, tolkar eller chaufförer under årens lopp. De som riskerat sina liv för att vi utländska journalister ska kunna rapportera hem till Sverige om situationen i Afghanistan. Utan deras hjälp skulle inte svenska myndigheter och beslutsfattare ha kunnat läsa våra reportage om konflikten mellan talibanerna och staten, eller om kvinnornas och de utvisade flyktingarnas situation.
De afghanska journalisterna finns kvar, övergivna, och utan möjlighet att ta sig därifrån.
”Nödropen kommer
från våra vänner.”
”Hjälp, talibanerna har börjat knacka dörr. Snart kommer de till min. Vad ska jag göra?”, står det i flera meddelanden som jag får.
Jag ställer mig frågorna: Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Jag är inte ensam, eftersom jag 2019 började göra en dokumentär om en tv-station, där majoriteten av de anställda är kvinnor och de redaktionella besluten fattas även av dem. Mitt team jobbar väldigt nära en handfull av dessa kvinnor. Vi har kul och blir vänner. Nödropen kommer från våra vänner.
Nu börjar en febril kamp mot klockan. Samtidigt som jag och mina kolleger genom påtryckningar mot stater och myndigheter försöker påverka dem att göra allt som står i deras makt för att hjälpa våra bröder och systrar, börjar talibanerna gå från hus till hus för att hitta journalister, statstjänstemän, poliser och militärer. Vi försöker ligga steget före hela tiden. Några flygplan landar i Kabul för att evakuera framför allt ambassadanställda och utlänningar. Få har nog undgått att se de kaotiska och ibland våldsamma scenerna på flygplatsen, liksom de tragiska när människor klamrat sig fast vid flygplan när de ska lyfta.
Vi säger åt gruppen av kvinnor att samlas hemma hos en av dem för att det ska vara lättare att flytta dem när det blir dags att transportera dem till flygplatsen. De anordnar ett Zoom-möte när de samlats. Glatt vinkar de och hälsar. Vi tycker att det känns tryggt. Men tidigt nästa morgon kommer det chockerande meddelandet. ”Talibanerna gick runt i vår byggnad och sökte efter människor. Vår värd vill att vi flyttar. Vi måste flytta.”
En vecka senare, sent på kvällen, ser vi beviset på att vårt arbete burit frukt. En bild på två glädjestrålande unga kvinnliga journalister i ett flygplan på väg ut ur Kabul. Men vårt arbete är inte över ännu. Vi har fortfarande tre journalister som måste få flyga därifrån.
Urban Hamid, frilansjournalist.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
