Från posten till parnassen
»Jag har arbetat mig ur jantelagens grepp. Det gäller att slänga alla komplex och våga vara den man är«, säger Elsie Johansson, hyllad författare och tidigare postanställd.
Så står hon där åter i postens lokaler. Med guldklocka på armen för lång och trogen tjänst. För 20 år sedan hoppade Elsie Johansson av sin postala bana, efter 34 år i selen, och började som författare på heltid.
Sedan dess har det gått uppåt för henne och nedåt för det gamla postverket.
–Jag var en jantelagens undersåte men bet huvudet av all gammal skam och visade att jag dög. Kalla det ett underverk att nu få vara en av landets mest lästa författare.
Vid 74 års ålder kuskar Elsie Johansson land och rike kring och berättar om sig själv och sitt författarskap. Hennes almanacka är fulltecknad trots att hon dragit ned på antalet författarbesök. Resorna börjar bli påfrestande.
Denna kväll är hon inbjuden av de anställda i Årsta postterminal.
–Jag känner lite speciellt för att vara här, slår hon an tonen direkt. Jag har ju jobbat på posten. Visst var det många år sedan och det är klart att ni inte känner igen mig. Men om, kan ni väl komma fram och säga hej.
Ett sjuttiotal åhörare sitter bänkade i matsalen för att få sig lite andlig spis på jobbet.
–Det var roligt att arbeta på posten, fortsätter Elsie Johansson. Här lärde jag mig att jobba i grupp, att samarbeta och att ta hänsyn till andra människor. Posten fostrade mig, lärde mig ordning och reda. Alla erfarenheter bär jag med mig som författare.
Född i unket arbetarhem
Alla lyssnar andäktigt medan Elsie Johanssons berättar om sin uppväxt i trettiotalets fattigsverige och sin långa kamp för värdighet.
Berättelsen blir en spegelbild av samhällsutvecklingen, sedd snett underifrån.
Hon föddes 1931 i ett unket arbetarhem i Vendels socken i Uppland.
–Att vi bodde i ett ruckel är ingen överdrift utan en underdrift. Det var till och med utdömt som människobostad och eldades upp under kriget i brist på virke.
Elsie Johansson drog sig helst till litteraturens värld.
Gustav Fröding och Karin Boye stod högt i kurs liksom Jan Fridegård och Moa Martinsson, som också hade ett kvinnligt patos som tilltalade Elsie Johansson.
Hennes författardröm väcktes tidigt. Men hindren var många, främst de sociala. Hon såg sig som en främmande fågel i sin omgivning.
–Jag var aldrig ute i svängen som ung, jag satt hellre med en bok eller cyklade runt och grubblade över tillvarons andliga sida.
Elsie Johanssons författarskap handlar om en kamp mot utanförskap och känslan av underlägsenhet. Den handlar om frihet och värdighet. Om stolthet och mod.
–Redan som barn fick jag vara modig och säga ifrån när någon betedde sig illa, både i skolan och i familjen.
Vill inte placeras i fack
I början tänkte Elsie Johansson mycket på följderna av vad hon skrev. Men detta blev till ytterligare hinder som hon måste ta sig över. I dag har hon skrivit sig fram till en inre styrka.
–Jag hade en vägran att bli instängd som följt mig genom livet. Jag vill ha frihet omkring mig. Det handlar inte om att fara fram utan hänsyn, utan om att inte förkväva sig själv.
Begreppet »arbetarlitteratur« har Elsie Johansson svårt för.
–I mitt innersta djup är jag fortfarande arbetare och har mina lojaliteter där, det är inte det, men det får inte begränsa och snärja mig, förklarar hon. Jag gillar inte att bli placerad i fack och få etiketter på mig
I stället vill hon skriva i flera olika genrer och blanda friskt efter eget hjärta.
Hon vill inte stå med båda benen på samma sida diket. Då känner hon sig fångad.
Någon enskild förebild bland författarna har Elsie Johansson inte. Hon tror i stället på det hon kallar »summan av det hela«.
Elsie Johansson rör sig obesvärat, pratar fritt ur hjärtat.
När hon berättar episoder från sin tid på posten hörs spridda skratt. Särskilt om de gamla hierarkierna som fanns omkring henne med alla sina skikt där ingen fick dua varandra.
–Det var förskräckligt med alla vattentäta skott mellan de anställda, hoppas det är bättre nu, önskar Elsie Johansson som arbetade som postexpeditör och så småningom blev utbildare, så kallad kassainstruktör.
Hon började annars som postbiträde. Satt och vände blad utan att riktigt trivas.
Hon kände sig vilsen och utanför.
–Men ju mer jag lärde mig i yrket ju bättre trivdes jag. Jag upplevde till slut att det fanns en gemensam grund.
2001 utkom Nancy som sista delen i triologin som inleddes med Glasfåglarna och Mosippan.
Böckerna har sålts i stora upplagor och många har hört av sig med önskemål om en fortsättning.
–Men jag kan inte skriva på beställning för andras behov.
Medaljen har en baksida
Snart kanske det ändå utkommer en titel. Elsie Johansson har många tankar i sitt huvud, hon bara väntar på att de ska klumpa ihop sig. Någon brådska har hon inte. Det måste få ta sin tid. Böcker måste födas fram, som hon uttrycker det.
Men medaljen har haft en baksida. Efter 55 år har hon nyligen skilts från mannen hon gifte sig med vid 18 års ålder.
–Jag fick betala ett pris. Män klarar inte alltid av att kvinnor är framgångsrika och går före.
Nu har Elsie Johansson skaffat egen lägenhet och känner sig mer harmonisk.
–Det är aldrig för sent att börja med något, ej heller för sent att sluta med något. Man ska bara veta när, lyder budskapet till publiken.
När mötestiden närmar sig slutet lyfter Elsie Johansson på sin arm och visar stolt upp uret hon fått för nit och redlighet i rikets tjänst.
Hon ser ut över åhörarna och säger med ett leende.
–Nu ska det bli skönt att åka hem och öppna brevlådan igen.
Hans Jägroth har anammat Elsie Johanssons inbjudan att komma fram och hälsa.
Han är pensionär och synskadad och söker sig snabbt fram till Elsie Johansson och fångar hennes uppmärksamhet.
–Hej. Jag började på posten -52 och kände igen hierarkin du snackade om.
–Den finns väl inte längre, undrar Elsie Johansson.
–Jodå, den finns nog alltid, svarar Hans Jägroth och kramar hennes hand.
