Han spelar jazz som säljer

KULTUR: KULTUR2003-12-16
Tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar är ett sprakande stjärnskott på den svenska jazzhimlen. Hyllad av kritikerkåren som årets nykomling, med två rosade album på eget skivbolag. 23 år ung spelar han redan med några av de främsta, till exempel Hector Bingerts Latin Lover och Fredrik Norén Band.
Av:  Leif Domnérus

Improviserad jazzmusik pulserar i Jonas Kullhammars gener sedan födseln. Såväl farfar Lasse som pappa Jan är passionerade jazztrumslagare, även om ingen av dem har varit med om en karriär som liknar den Jonas just nu upplever.
När vi bänkat oss i förortslägenhetens vardagsrum bland imponerande tretusen CD-skivor och rader av instrument erkänner Jonas att han givetvis är jätteglad, men samtidigt en smula häpen över alla positiva omdömen.
– Tag bara en sån sak som att Expressen var här med egen fotograf och det blev en halvsida i tidningen.
Jonas Kullhammars förvåning är lätt att förstå; det är inte varje dag kvällspressen satsar på ung och modern jazzmusik i den omfattningen.
Rubrikerna har förstås givit eko, skivorna har sålt bra och spelningarna varit välbesökta. Men Jonas bevarar sitt lugn; hans syn på jazzkarriären är långsiktig; redan vid tolv bestämde han sig för att bli yrkesmusiker. Över huvud taget vilar det en känsla av medveten livshållning kring denne brådmogne, fokuserade och samtidigt avspände yngling.

Efter Södra Latins musiklinje tog Jonas Kullhammar som 18-åring ett bestämt kliv till Musikhögskolan i Stockholm. Genast antagen var tanken förstås att här skulle han genomgå de obligatoriska fyra åren. Men icke. Efter ett år var Jonas nöjd, trots att pedagogerna hörde till landets mest ansedda.
– Jag lärde mig mycket, inte minst om arrangeringsteknik, och visst fanns det mer att lära. Men samtidigt uppfattade jag undervisningen som alltför strikt och formell. Bara en sån sak som att man sällan fick ledigt, även om man hade ett verkligt bra speljobb på gång. Det var en slags dubbelmoral och jag valde att ta steget ut i verkligheten litet tidigare än beräknat...
Jonas begåvning i kombination med okuvlig energi gav snabbt utdelning.
Förutom medverkan som ensemblemusiker i allehanda mer kommersiella sammanhang kom han snart att bli fast medlem i landets häftigaste storband med latinamerikansk prägel; Hector Bingerts Latin Lover. Knappt 20 fyllda blev Jonas inbjuden att jamma med den störste talangscouten i svensk jazz, trumslagaren Fredrik Norén.
– Jag lockades ner till Fredriks replokal i en källarvåning i Gamla Stan. Där höll vi till några timmar och prövade en massa olika låtar. Sedan dess är jag stadig medlem i Fredrik Norén Band.
Redovisar Jonas lugnt. Det finns inget av triumf i hans ord. Däremot självklarhet; som om dessa tidiga framgångar snarare bör betraktas som en naturlig följd av högt ställda mål.

Sedan tre år leder Jonas Kullhammar sin egen kvartett, den som under loppet av ett år gjort två synnerligen kritikerbejublade album.
I takt med att den egna ensemblen blivit alltmer etablerad, har Jonas medvetet reducerat alla brödjobb.
– Det händer alltmer sällan att jag sitter i storband och spelar dansmusik. Likaså medverkar jag inte som studiomusiker bakom superkommersiella popstjärnor, vilket hände tidigare.
Jonas Kullhammar konstaterar utan åthävor att han hör till de lyckligt lottade, som kan överleva på att enbart spela sin egen musik. Han ser som sin uppgift att förvalta den lyckan.
Hur blir man då framgångsrik i en traditionsmättad genre som jazz, samtidigt som den mesta musiken som spelas av unga musiker oftast sneglar mot de mediestyrda hitlistorna?
Jonas svarar att musik med ett personligt uttryck alltid varit en självklarhet, till stor del beroende på massiv påverkan från pappa och farfar.
– Ändå var det först i 16-årsåldern som jag började gilla jazz. Innan dess lät Charlie Parker bara falskt, medan hiphop och soul satt mitt i prick.

– Insikten om att personligt improviserad jazzmusik är en fantastisk uttrycksform växte fram successivt. På köpet fick jag insikten hur det är att vara avståndstagande till en musikform som jag i grunden älskar och känner samhörighet med.
Jonas tillägger att det handlar inte i första hand om att förstå, det viktiga är att leva med i musiken och ge sig hän.
– En form av öppna spjäll, där man ändå har kontroll över det man gör, samtidigt som man måste ta risker och kasta sig rätt ut.
När man lyssnar på Jonas Kullhammars viga och våghalsiga tenorsaxofon kan man förundras över att det låter så moget. Ofta sägs att en jazzmusiker måste ha levt ett långt och hårt liv, för att ha en historia att berätta med sitt instrument.
– Det där en klyscha! Avfärdar Jonas bestämt. Utan någon personlig jämförelse, pekar han på exempelvis trumpetaren Clifford Brown, som vid 19 år spelade fantastiskt moget och formfulländat. Jonas menar att många fler exempel finns.
– Att lyssna mycket på de tidiga hjältarna är oerhört viktigt. Säger han och låter handen svepa över mängden av CD-skivor, men även LP och faktiskt även 78-varvsskivor, som trängs i hyllorna i hans kombinerade vardags- och övningsrum.

Ber man Jonas nämna viktiga förebilder svarar han med att rabbla några av de främsta tenorsaxofonisterna, Sonny Rollins, John Coltrane, Lester Young, Roland Kirk, Sam Rivers. Sen säger han att det är lika viktigt att ha koll på andra instrumentalister, som till exempel pianisten Bill Evans, eller trumslagaren Tony Williams. Med ett snett leende säger han sedan att man kan lika gärna slå upp ett lexikon över bemärkta jazzprofiler.
– Alla som varit med och gjort jazzen till vad den är i dag är mina hjältar; enda skillnaden är att en del har slagit igenom, andra inte.
Möjligheten att nå ut till en publik är en fråga som engagerar Jonas Kullhammar nästan lika mycket som den egna musiken.
– Förklaringen är enkel, säger han. Om ingen lyssnar spelar det ingen roll hur bra du spelar. Alldeles för många unga musiker struntar i vad som händer med deras musik, de tycks inte ha fattat att man har ett ansvar även efter det att spelningen är utförd eller att skivan är inspelad.
Jonas Kullhammar tvekar inte. Han har själv bildat ett eget skivbolag där han ger ut sin egen musik. Och han tar själv ansvar för att den i hans mening ytterst viktiga utformningen av bild och layout på skivomslaget passar ihop med musiken. Liksom han faktiskt även sköter distributionen.
– När bolagen, som skickar runt skivorna till handlarna, tar 30 procent av bruttopriset tycker jag det gått för långt. Därför har jag skaffat mig ett eget nät av aktiva skivbutiker som vill satsa på dagsaktuell ung jazzmusik.

– Sen säljer jag mycket av mina skivor på nätet. Alltfler väljer att handla elektroniskt, vilket är smart, speciellt om man bor litet avsides, vilket många som gillar jazz tycks göra, det märker jag på min egen nätförsäljning.
Inom rockmusiken och popen finns mängder av så kallade independentbolag, som ger ut musik efter egen smak, utan kommersiella hänsyn. Jonas Kullhammar hoppas att detta ska smitta av sig även till jazzen, det är också ett skäl till varför han arbetar så medvetet med den kulturpolitiska delen av musiken.
Att sedan ändå det personliga uttrycket i saxofonen är allra viktigast, det råder ingen tvekan om. När Jonas är ledig övar han nästan jämnt, helst genom att spela svåra intervaller och konstiga tonarter, allt i syfte att utveckla det egna musikaliska uttrycket.
– Att komma med något revolutionerande i dag är helt enkelt omöjligt; allt det viktiga är ju redan sagt.
– Vad som gäller är att uttrycka sina egna känslor med full kraft. Man måste helt enkelt brinna för det man gör. Något annat alternativ finns inte.

Jonas Kullhammar

Jonas Kullhammar är sambo med Stina, som jobbar med utställningar i Stockholms kulturhus. Paret väntar sitt första barn. Jonas har som hobby att samla på skivor (han har 3 000 CD hemma) och instrument. Han spelar trummor och har ett eget trumset. Förutom huvudinstrumentet tenorsaxofon, spelar han även altsax och barytonsax samt klarinett. Givetvis har han egen hemsida. Adress: www.kullhammar.com

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.