Parisiska poliser som sticker ut

KULTUR: BÖCKER2018-09-18
Under den gångna heta sommaren har jag nästan bara läst deckare. Poliskommissarierna är alla speciella och har något särdrag, många dricker lite för mycket. De flesta är engelska eller amerikanska, ganska endimensionella och okänsliga. Här är två undantag, direkt från Paris, var så goda!
Av:  Sanna Töringe
  • Camille är sista delen i en thrillertrilogi av Pierre Lemaitre, men den kan läsas separat. Kommissarie Camille Verhoeven är kär och när hans älskade råkar ut för ett överfall i ett butiksgalleri i Paris bryter han mot alla regler för att skydda henne. Lemaitre bygger skickligt upp en historia, full av överraskningar. Det är en nagelbitarroman där verkligheten del för del plockas itu. Jag ska nu direkt kasta mig över de båda andra delarna om den kortvuxne kommissarien, Irène och Alex. Språket är fint och jag uppskattar det oväntade, det lilla leende som finns i författarens behandling av genren. (Sekwa förlag, översättning Sofia Nordin Fischer)
  • Den instängdas blick av Fred Vargas handlar om en spindel. Författaren är en av mina favoriter och hennes kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg är, om möjligt, ännu mer okontroversiell än Verhoeven. Det kan ta lite tid att acceptera formen och idéerna i denna egensinniga deckare, där associationer och språk spelar en så stor roll för lösningen av de tio morden. Det är intressant med det franska, jag kan omöjligt tänka mig att en engelsk eller amerikansk kommissarie skulle ta fasta på sina egna drömmar och felsägelser. Vilken njutning – jag märker att jag ler när jag nu skriver om boken. (Sekwa förlag, översättning Ingrid Wikén Bonde)
  • Balladen om den gamle sjömannen skrevs av en av den engelska romantikens största författare, Samuel Taylor Cole­ridge (1772–1834). Den har nu fått en ny språklig tolkning och raderna ska helst läsas högt. Den finns inläst av Torsten Wahlund på Sveriges radio. Den gamle sjömannen dödade i oförstånd en albatross. Det blev början till en stor olycka. I ett ruttnande hav, under solens stekande, blir mannen straffad. I sin botgöring måste han ha den döda fågeln hängande om halsen, allt medan han ser vilken förstörelse som finns omkring honom. Det kallas ekokritik, när litteratur kan användas för att beskriva samtidsmänniskans oansvariga förhållande till naturen. Så kan man om man vill läsa denna lilla fina utgåva. (Ellerströms, illustrationer Mervyn Peake, tolkning Axel Englund)

ÄMNEN:

Böcker
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.