”Publiken är mina jämlikar”

KULTUR: KULTUR2003-12-17
Mattias Andersson, 32 år, har slagit igenom som en av våra vassaste samtidsskildrare. Hans dramatik har alltid ett underifrånperspektiv och präglas av en stark humanism. I sin senaste pjäs om den offentliga sektorn beskriver han ett samhällssystem i upplösning.
Av:  Ingegerd Rönnberg

Höstens första riktigt kalla dag möts vi i Mattias Anderssons hemstad Göteborg. Där vill han också bo kvar, för att inte riskera att bara börja umgås med teaterfolk och få tunnelseende. Trots att han hyllas av en enig kritikerkår och fått fem nyskrivna pjäser uppförda de senaste 1,5 åren har han absolut inte drabbats av någon hybris.
Hans blick är lite skygg, hans klädstil och val av sittplats på kaféet diskretast tänkbara. Men när han talar om sitt skrivande och sin teatersyn märks ingen osäkerhet, och pratar det gör han mycket och fort. Ibland far hans tankar iväg i slingriga banor. Så är teaterarbetet också en stor omväg. Det är knappast det enklaste eller snabbaste sättet att berätta en historia.
– Men det ger mig en chans att tala utan att bli avbruten, säger Mattias Andersson med ett stilla leende. Teatern är en av de få platser för offentligt samtal vi har. Sådant som upprör mig i dagens samhälle – de ökande klassklyftorna, lönsamhetstänkandet som genomsyrar allt och föraktet för svaghet – oroar säkert även många andra. Konst handlar om att fömedla känslor. Jag ser publiken som mina jämlikar och är besjälad av folkteatertanken. Helst gör jag pjäser för barn- och ungdom, för då når man alla grupper i samhället.

Mattias Anderssons mest uppmärksammade pjäs är Dom som hade premiär på Göteborgs stadsteater och har gästspelat på Dramaten. Föreställningen handlar om de unga invandrarna i våra förorter och hur saker som brandkatastrofen på Hisingen kan inträffa. Den kom till i nära samarbete med regissören och tillika teaterchefen Jasenko Selimovic.
Pjäsen med den krångliga titeln Den offentliga sektorns stilla längtan mot något bortom bergen, om den spruckna välfärden, regisserade Mattias Andersson själv på Folkteatern i Göteborg. Den hade premiär i september, men på grund av en vattenskada hann man bara spela åtta föreställningar. Pjäsen återkommer dock i vår. 
Han valde att förlägga handlingen till ett dagis därför att det för honom är ursymbolen för ett folkhemstänkande och en sektor som ännu inte privatiserats. Dagisets gulliga miljö är också en effektiv kontrast till dagens hårda samhällsklimat.

– De flesta anställda är dessutom kvinnor och kvinnor behandlas mer och mer illa inom arbetslivet, inflikar han.
Den manlige chefen representerar samhället och marknadsekonomiska synpunkter infiltrerar hans språk. Han talar om personalen som resursenheter och ser enbart verksamheten som kostnadskrävande. De underbemannade och underbetalda dagbarnvårdarna riktar sin frustration mot varandra istället för mot makthavarna.
Scenografin liknar en fängelsecell och tempot är ungdomligt hetsigt som om det hällts ectasy i dricksvattnet. Ingen verkar bry sig om barnen. Deras behov nämns inte en enda gång, utom i slutet och då som en trött fras ”Vi måste tänka på barnen”.
Mattias Andersson har fått en del upprörda reaktioner om att så här går det minsann inte till på ett daghem och pjäsen har beskrivits som mörk och aggressiv.
– Men konst är ingen socialrealistisk skildring, utan en subjektiv bild av verkligheten, säger han. Jag överdriver och skruvar till saker för att få en chockverkan.
Till skillnad från den politiska teatern på 70-talet presenterar Mattias Andersson inga uppbyggliga slut – typ att personalen går ut i strejk. Det skulle kännas förljuget. Istället klipper han av lite för tidigt och hoppas därigenom provocera publiken att göra uppror.
Att skriva en pjäs om medelålders kvinnor inom den offentliga sektorn är så ohippt det kan bli inom teaterkretsar.       

– Vanliga människors liv och villkor skildras nästan aldrig på landets teaterscener, säger Mattias Andersson. Hur kan man då tro att de ska gå på teatern? Att jag skriver om förortens folk och miljöer och de ofta hårda attityder som finns där, beror på att jag själv är uppväxt i en förort. Jag letade efter ett sätt att uttrycka min egenart och fann av en lycklig slump teatern.
Sin första pjäs Och utanför ligger havet skrev han redan då han gick på Scenskolan. Gensvaret sporrade honom att gå vidare. Det stora genombrottet kom 1998 med K+M+R+L, om fyra unga arbetslösa. Den satte han upp med egna gruppen Underhållningsdivisionen. 

Att han kommer från teatern och inte har en litterär bakgrund som de flesta dramatiker ser han som ett stort plus.
– Jag har en känsla för vad som är spelbart och skapar scenisk energi. Dramatik är inte som att skriva romaner, den bygger huvudsakligen på konflikter. Varje scen ska innehålla viljor som krockar. En pjäs måste också ha en tydlig framåtrörelse och riktning.   
Mattias Andersson vill tänja gränserna för teaterkonsten. För honom är texten bara en komponent i berättandet. Musiken, rörelsemönstret och scenrummet är lika betydelsebärande delar. Hans pjäser har drag av stand up comedy och rockkonserter. Dessa brott mot konventionerna kan en teatervan, borgerlig publik ha svårt att svälja. Barn och ungdomar, som inte har några förutfattade meningar om hur teater ska vara, tar dock emot föreställningarna med öppna sinnen.
Ofta regisserar Mattias Andersson också sina pjäser. I början var det ett sätt att få dem spelade. Han har ett väldigt osentimentalt förhållande till texten och låter gärna andra regissörer göra sin tolkning.

Teaterchefer vill helst presentera urpremiärer. Men flera av Mattias Anderssons pjäser ska nu sättas upp en andra gång. Löparen på Helsingborgs stadsteater, Före detta på Malmö Dramatiska Teater och Den svagare på Hordalands Teater i Bergen. En rad beställningar på ny dramatik har han också. Både SVT Drama och filmbolag vill ha manus och han skriver en pjäs för en Stockholmsteater.
– Jag är glad över att dramatiker är en så anonym grupp inom teatern, säger han. Folk ringer inte och vill att jag ska vara med i någon såpa och jag blir sällan igenkänd på stan.

Mattias Andersson

32-årige Mattias Andersson skrev sin första pjäs Och utanför ligger havet redan medan han gick på Scenskolan. Det stora genombrottet kom 1998 med K+M+R+L, om fyra unga arbetslösa. Hans hittills mest uppmärksammade verk Dom om unga invandrare och brandkatastrofen på Hisingen har satts upp både på Göteborgs stadsteater och Dramaten. Den offentliga sektorns stilla längtan efter något bortom bergen, pjäsen om den spruckna välfärden, återkommer i vår på Folkteatern i Göteborg. Tre av hans pjäser ska sättas upp för en andra gång. I Helsingborg, Malmö och Bergen.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.