”Fikapauserna blev en plåga”

NYHET2003-12-01
Av:  Christina Swahn

På fikarasterna kunde de aldrig känna sig säkra. Vad skulle chefen kasta ur sig? Än anmärkte han på det ena, än på det andra. Kommenterade vad de gjorde efter jobbet. Saker som inte angick honom. Ändå återkom han ständigt till dem.

Till slut stod de inte ut längre och gick till facket. Tack vare ST-Skatts sektionsordförande Ing-Marie Sandin hittade de nya jobb i huset och är i dag uppskattade medarbetare. Trots att de lämnat allt bakom sig vågar de inte berätta öppet om vad som hänt eller framträda med sina egna namn.

Allt började när de fick en ny chef för några år sedan. Snart märkte Inger och Kerstin att chefen valde sina favoriter och placerade dem närmast sig i den blå korridoren. Själva satt de i den gröna, där blev det allt tommare.

Tills slut var de bara tre kvar.

– Vi blev ett A- och ett B-lag, säger Inger.

Det var också vad hon sa på en planeringsdag.

– Men så ska du inte känna sa chefen, berättar Inger och tillägger att det inte bara var hon som kände så.

– Man fick aldrig tycka något. Vad man än sa så togs det som kritik, säger Kerstin.

Fikapauserna förvandlades till en plåga. Aldrig visste de vad chefen skulle kasta ur sig. Alltid var det något. Och ofta återkom han med sina anmärkningar.

När det gjordes en undersökning om hur långa raster man tog blev det etter värre. Hur länge gick de ifrån egentligen, de i den gröna korridoren?

– Vi fick alltid höra att vi tog så långa raster. Så vi började hålla koll på de andra också. De tog en halvtimme när vi bara tog en kvart.

Till slut hoppade de över fikapauserna.

– Många gånger satt jag upp i sängen på morgonen och funderade över om jag skulle gå eller inte, berättar Inger.
Kerstin tänkte samma sak, men tyckte inte att hon hade råd att vara borta.

När det till slut blev outhärdligt på jobbet tog hon kontakt med Ing-Marie Sandin som hjälpte henne till ett nytt jobb. Plötsligt förändrades tillvaron. Det blev kul att gå till jobbet.

När Kerstin lämnat avdelningen stod inte heller Inger ut. De hade ju stöttat varandra. När hon sökte sig bort försökte chefen först hindra henne. Med Ing-Maries hjälp fick hon sedan en ny tjänst.

– Nu går jag hem på lätta fötter, säger Inger.

Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA