Säkerhetsarbetet i statsförvaltningen måste skärpas
Den visselblåsare som uppmärksammade säkerhetsbristerna på Lantmäteriet förtjänar att hyllas, men vi kan inte förlita oss på att enskilda individer ska slå larm, skriver statsvetarstudenten Mikael Bertilsson. Det krävs en förändring av hur säkerhetsfrågor hanteras inom statsförvaltningen, menar han.
Avslöjandet om Lantmäteriets hantering av känslig information är en väckarklocka. Trots flera års varningar om att försvarshemligheter riskerade att läcka ut från ett arkiv, dröjde det tills en visselblåsare slog larm innan åtgärder vidtogs. Detta är inte bara ett misslyckande från en myndighet – det visar på ett systemfel som hotar både medborgarnas förtroende och Sveriges säkerhet.
En av de mest grundläggande uppgifterna för en myndighetschef är att upprätthålla en robust säkerhetskultur. När Lantmäteriets generaldirektör Susanne Ås Sivborg fick återkommande varningar från sin säkerhetsskyddschef, borde åtgärder ha satts in omedelbart. I stället ignorerades råden, och arkivet stängdes först när situationen eskalerade. Detta väcker frågan: Hur ser ansvarsutkrävandet ut i våra myndigheter?
Att stänga arkivet ”i panik” efter ett styrelsemöte signalerar brist på proaktivt ledarskap. Varför krävs det kriser för att handling ska ske? Ett gott ledarskap kräver inte bara förmågan att agera, utan också förmågan att skapa en miljö där säkerhetsfrågor prioriteras innan de blir akuta.
Infrastrukturminister Andreas Carlson har nu kallat upp Susanne Ås Sivborg för en redogörelse. Men att reagera först efter medial granskning är inte tillräckligt. Regeringen måste ställa sig frågan varför tillsynen brustit. Är det rimligt att Sveriges säkerhet hänger på enskilda visselblåsare snarare än en fungerande intern kontroll?
Detta är inte första gången en svensk myndighet misslyckas med att hantera känslig information. Transportstyrelsens it-skandal 2017 borde ha fungerat som en läxa för alla offentliga aktörer. Trots detta upprepas samma mönster. Regeringen måste nu visa att den tar säkerheten på allvar genom att stärka tillsynen och säkerställa att ledare i den offentliga sektorn har den kompetens som krävs.
När myndigheter missköter säkerheten påverkas inte bara försvaret, utan också medborgarnas förtroende för våra offentliga institutioner. För att demokratin ska fungera krävs det att medborgarna kan lita på att myndigheter följer lagen och skyddar känslig information.
Visselblåsaren i detta fall förtjänar att hyllas, men vi kan inte förlita oss på enskilda individer. Ett robust visselblåsarskydd är nödvändigt, men det måste kompletteras med en systematisk förändring av hur säkerhetsfrågor hanteras.
För att undvika framtida skandaler behövs både omedelbara och långsiktiga åtgärder:
- Skärpt tillsyn. Myndigheter bör åläggas att regelbundet göra riskanalyser och rapportera potentiella säkerhetshot. En oberoende granskningsverksamhet, med befogenhet att genomföra oanmälda inspektioner, bör också inrättas för att kontrollera att myndigheter efterlever säkerhetslagstiftningen.
- Ledarskapsutveckling. Chefer i offentlig sektor behöver utbildning i krishantering och säkerhetsskydd. Kompetensbrist bland chefer på hög nivå är inte acceptabelt.
- Förändrad myndighetskultur. Säkerhetsfrågor får inte reduceras till byråkratiska formaliteter. De måste bli en central del av myndigheternas dagliga arbete.
- Modernisering av lagar och regler. Sveriges visselblåsarlagstiftning är ett steg i rätt riktning, men det krävs ytterligare stöd och skydd för dem som vågar slå larm.
Avslöjandet om Lantmäteriet är en påminnelse om att säkerhet inte kan tas för given. Det är dags för regeringen och våra myndigheter att visa att de är kapabla att hantera de utmaningar som följer med ett alltmer komplext säkerhetslandskap. Att stärka förtroendet för våra offentliga institutioner är inte bara en fråga om ansvar – det är en fråga om Sveriges framtid.
Mikael Bertilsson
Statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
