Stoppa urholkningen av myndighetsanslagen

DEBATT: STATSFÖRVALTNING2019-10-08
Statsbudgetens system för uppräkning av myndigheternas anslag förutsätter att verksamheten varje år kan bli mer effektiv. Men i praktiken innebär det att anställda på landets statliga myndigheter tvingas finansiera en del av den egna löneökningen med ökad arbetsbelastning, skriver Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans, som vill att systemet skrotas.

Målsättningen att det offentliga ska hantera skattepengar ansvarsfullt är det få som ifrågasätter. Regeringens styrning av de statliga myndigheterna fokuserar därför mycket på effektivisering och på att arbeta för att ständigt få ut mer verksamhet för mindre pengar.

Detta avspeglas i hur myndigheternas anslag beräknas i statsbudgeten. De räknas årligen upp med ett index för löneökningarna för tjänstemän i tillverkningsindustrin, men för att tvinga fram en löpande effektivisering görs sedan ett ”produktivitetsavdrag” som beräknas utifrån statistik för effektiviseringarna i privat tjänstesektor. 2019 är detta produktivitetsavdrag 1,14 procent och i regeringens förslag till budget 2020 ökar det till 1,27 procent.

Allt fler börjar fråga sig om det är rimligt att ställa dessa krav på effektivisering av så personalintensiva verksamheter som den offentligt finansierade välfärden. Tankesmedjan Balans granskningar av kommuners och regioners budgetar indikerar att effektiviseringskrav ofta leder till ökad arbetsbelastning och ökad arbetsrelaterad ohälsa, snarare än byte till nya arbetsmetoder.

I teorin är det tänkt att produktivitetskravet ska ge verksamheterna incitament att byta till billigare men bättre arbetsmetoder, men hur detta ska ske lägger politikerna inte sig i. I slutändan är det upp till dem som jobbar inom verksamheten att se till att budget hålls med bibehållen eller helst ökad kvalitet. Men frågan är hur exempelvis mötet mellan arbetsförmedlare och arbetssökande kan effektiviseras med mellan 1 och 2 procent årligen utan att kvaliteten på det mötet påverkas. Eller hur handläggningen av sjukpenningärenden på Försäkringskassan och handläggarnas delaktighet i de försäkrades rehabilitering kan effektiviseras utan att kvaliteten försämras?

För landets universitet och högskolor innebär kravet på effektivisering att kostnaden per examinerad student hela tiden måste minska. Men hur lärarnas tid för studenterna ska kunna minska utan att kvaliteten blir lidande är det egentligen ingen som vet.

Det är en självklarhet att offentlig verksamhet ska vara varsam med skattemedel. Den styrmodell för välfärdssektorerna som kallas new public management, NPM, har dock inte lett till den förbättring av verksamheternas effektivitet som utlovades när den slog igenom under tidigt nittiotal. I stället för att tvinga fram effektivare arbetsmetoder har NPM-styrningen tvingat medarbetarna att öka tempot i arbetet.

Produktivitetsavdraget på statlig verksamhet infördes 1993 och sedan dess har de statliga myndigheternas resurser årligen urholkats. Samtidigt vittnar medarbetare om ett allt tuffare arbetsliv. Det finns ett obekvämt samband mellan löneökningar och arbetsbelastning. I praktiken innebär nämligen produktivitetsavdraget att anställda på landets statliga myndigheter tvingas finansiera en del av den egna löneökningen med ökad arbetsbelastning.

I Danmark infördes ett produktivitetsavdrag på universitetens och högskolornas budgetanslag så sent som 2015. Nu har de styrande politikerna bestämt sig för att ta bort det. Det är ett gott exempel, som Sveriges politiker borde ta efter. Inte bara för universiteten och högskolorna, utan för samtliga myndigheter där lönekostnad är den största kostnadsposten.

 

Marcus Larsson, Tankesmedjan Balans
Åsa Plesner, Tankesmedjan Balans

Tankesmedjan Balans är partipolitiskt obunden och arbetar för att skapa opinion för en politisk styrning av välfärden som grundar sig i balans mellan krav och resurser.

 

Pris- och löneomräkningen

Varje år räknas myndigheternas anslag i statsbudgeten om automatiskt för att täcka förändringar av priser och kostnader. Omräkningen grundar sig på pris- och löneförändringar i övriga samhället. Systemet kallas pris- och löneomräkning och har funnits sedan början av 1990-talet.

Den del av omräkningen som avser löner bestäms av två statistiska uppgifter. Statistiska centralbyrån, SCB, beräknar ett arbetskostnadsindex för tjänstemän inom tillverkningsindustrin, som kallas AKI Ram. Indexet baseras på löneökningar och ändringar av arbetsgivaravgifter enligt lag och kollektivavtal för tjänstemän inom tillverkningsindustrin. Detta index minskas sedan med ett produktivitetsavdrag, som fastställs som ett glidande medelvärde av årlig produktivitetsutveckling inom privat tjänstesektor under tio års tid.

Systemet har tidigare kritiserats av bland andra Arbetsgivarverket för att ge en ryckig utveckling av anslagen. I vårpropositionen 2019 föreslog regeringen att löneomräkningen för 2020 och framåt ska grunda sig på ett medelvärde av de årliga förändringarna av arbetskostnadsindexet AKI Ram över fem års tid, med motivet att det leder till en jämnare utveckling. Samtidigt slog regeringen fast att det inte fanns några planer att göra avsteg från de principiella utgångspunkterna för pris- och löneomräkningen.

Källor: Ekonomistyrningsverkets rapport Översyn av omräkningsmetoden för övriga förvaltningskostnader i pris- och löneomräkningen (PLO), 2019 års ekonomiska vårproposition sid. 107-108.

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.