Swedavia har fått luft under vingarna igen

Sedan en timme tillbaka faller ett stilla regn över landningsbanan på flygplatsen i Umeå. Det är molnigt och grått. Sommaren har övergått i höst.

Klockan är tio över tolv när det plötsligt blänker till uppe bland molnen.

–  Där har vi den, säger Mikael Degerlund med blicken fäst mot himlen.

I över trettio år har han sett flygplan lyfta och landa här, ändå händer det någonting med honom när den blåvita jättemaskinen närmar sig. Det senaste årets händelser har inte gjort stunden mindre laddad.

– Lite vind, konstaterar han kort innan hjulen går i marken.

Mikael Degerlund började jobba på Umeå flygplats i slutet av åttiotalet och har genom åren haft många olika roller. De senaste tio har han varit på flygplatsens säker­hetsavdelning. Han känner till varenda skrymsle och vrå på flygplatsen och hälsar glatt på alla han ser.

I perioder har han funderat på att göra någ­onting annat, kanske plugga eller byta bransch, men den goda stämningen på arbets­platsen har alltid fått honom att tänka om.

För knappt två år sedan fick Mikael Degerlund frågan om han kunde vikariera som ordförande för ST-sektionen på arbetsplatsen.

Han hade en lång facklig bakgrund och erfarenhet av rollen sedan tidigare, men valde för några år sedan att kliva åt sidan. Men visst kunde han ta över ett tag, det var inga problem.

Bara månader senare återvände de första svenskarna från sina sportlovsveckor i Italien, och kort därefter störtdök trafiken mot noll. Arbetsgivaren, statligt ägda Swedavia, som driver tio av Sveriges flygplatser och får majoriteten av sina intäkter från flygbolagen, tappade en halv miljard kronor i intäkter – varje månad. Bolaget korttidspermitterade tusentals och varslade hundratals anställda om uppsägning.

Ett och ett halvt år senare har den värsta paniken lagt sig. Efter flera virusvågor återhämtar sig nu resandet sakta men säkert, och för Mikael Degerlund och hans kolleger har vardagen börjat återgå till det normala.

SAS-planet från Stockholm som precis har landat rullar vidare in mot gaten. Där står personalen från Swedavia redo på sina positioner. Samtidigt tilltar både regn och vind. Men det spelar ingen roll. När flygplanet stannat har de anställda trettio minuter på sig innan det ska lyfta igen – och på den tiden är det mycket som ska hinnas med.

Så fort planet står still kopplas en strömkabel in i fronten, piloten kan då stänga av motorn. På flygplanets vänstra sida körs det fram ramper för passagerarna. Samtidigt öppnas bagageluckorna på den andra sidan och planet börjar tömmas på väskor.

Strax därefter ansluter även en tankbil. På några minuter fyller den på nästan 3  000 liter bränsle i tanken, vars öppning sitter vid den högra vingen. Under tiden går en av de anställda ett varv runt planet och gör en yttre kontroll för att upptäcka eventuella skador på skrovet.

Trots den knappa tiden och det irrite­rande regnet skojas det friskt bland de anställda.

– Det här känns ju nästan som en klass­återträff, galet att du ens lever fortfarande, ropar Andreas Tinderfjäll när han får syn på Mikael Degerlund.

De båda jobbade tillsammans för många år sedan, men är nu på olika avdelningar.

När allt bagage har lastats av körs det in och läggs upp på rullbandet. Därefter är det bara att fylla på med nya väskor – och så ut igen till planet, som nu har börjat fyllas med nya resenärer.

Att lasta bagaget är en tung och slitsam uppgift, även om det finns hjälpmedel för de största väskorna. Uppe i taket hänger ett par namnmärkta varselvästar.

– Det är våra trotjänare. ”Quno”, som hänger där i mitten, tror jag är den enda som klarat av att jobba här vid bandet ända till pensionen, säger Mikael Degerlund.

En vanlig dag lastar varje person flera ton bagage.

– Det är väldigt lätt att få belastningsskador även om vi gör allt för att undvika det. Nyanställda börjar ofta här. Sedan, efter ett par år, dyker det upp en plats någon annanstans och de kan gå vidare.

Till slut är allting klart, passagerarna ombord och flyget rullar ut på banan igen.

Det här är ett av totalt nio plan som lyfter den här dagen. När situationen var som värst under förra året gick bara ett flyg om dagen. Innan pandemin var det runt tjugo.

På resten av Swedavias flygplatser ser det ungefär likadant ut. Under augusti i år flög 1,5  miljoner resenärer från någon av de tio flygplats­erna. En minskning med 60  procent jämfört med samma månad 2019.

Åren innan pandemin ökade flygtrafiken kraftigt, Swedavia slog rekord efter rekord och hade i snitt omkring 40 miljoner resenärer per år. Bolaget har inga statliga bidrag, utan finansieras i stället genom start- och landningsavgifter, passagerar­avgifter samt parkeringsavgifter och reklam.

De uteblivna intäkterna till följd av pandemin skapade därför snabbt bekymmer.

– Det var verkligen kris. Ledningen målade upp ett scenario ena veckan, och några dagar senare var det ännu värre. Till slut tror jag att vi var uppe i scenario 14, säger Mikael Degerlund.

Under hans trettio år på flygplatsen har det hänt mycket som påverkat arbetet. Allt från 11  september-attackerna till vulkan­­utbrottet på Island 2010. Ingenting kommer i närheten av pandemins konsekvenser.

– Askmolnet gjorde ju att hela Europa stängde ned. Då tänkte man ”fasen, det här kommer inte att bli bra”. Det varade i en vecka.

När möjligheten att korttidspermittera personal dök upp utnyttjades den därför maximalt av Swedavia. Totalt minskades arbetstiden i någon grad för över 2 000 av bolagets anställda under förra våren. Samtidigt infördes också ett stopp för nya investeringsbeslut, rekryteringar och ­konsultlösningar för att klara ekonomin.

– Det var väldigt oroligt. Beskedet att det skulle gå att korttidspermittera blev en enorm lättnad. Just då tror jag inte att någon kunde föreställa sig att pandemin skulle pågå så länge, alla trodde att viruset skulle försvinna när sommaren kom, säger Mikael Degerlund.

Personalgrupperna på flygplatsen i Umeå drabbades olika hårt av pandemin. Uppgifter som var tätt kopplade till flygtrafiken försvann, vilket ledde till att anställda på de avdelningarna permitterades i större utsträckning. Många jobbade mellan 20 och 40 procent under stora delar av förra året.

– Min bild är att många av dem som permitterats har tyckt att det varit ganska skönt. Men för en del har det varit mer besvärligt, man har blivit sittande hemma och oroat sig över framtiden. Jag vet att några upplevde det som väldigt jobbigt, säger Mikael Degerlund.

Hans kolleger på säkerhetsavdelningen påverkades inte i någon större utsträckning. Den övergripande säkerheten på flygplatsen behöver upprätthållas oavsett antalet resenärer. Med färre avgångar varje dag har det ändå blivit lugnare i perioder, framför allt på kvällarna, då det fram till för bara några veckor sedan inte varit någon trafik alls.

Situationen har varit likartad för den personal som sköter banan och servar maskiner i verkstaden. De har i stort sett jobbat på som vanligt. Ibland har de fått hoppa runt för att täcka upp på avdelningar där bemanningen varit lägre.

Anställda på rampen – som tar hand om inkommande och avgående flyg – och i säkerhetskontrollen påverkades mer. Sandra Andersson, som sitter framför röntgenskärmen och kontrollerar bagage, var en av dem som permitterades under stora delar av förra året.

Bilden på skärmen byts i vanliga fall ut samtidigt som resenärernas bagage rullar förbi. Men nu står den helt still, ingen har passerat genom kontrollen de senaste tio minuterna. Vänthallen som ligger intill gapar tom.

– Under åren fram till pandemin har det bara blivit mer och mer att göra. Det är intensivt att jobba här när det är mycket människor och man blir rätt trött i huvudet av det, så jag tror många av oss som varit här längre tyckte att det var skönt att få en liten paus, säger hon.

Kollegan Ronny Nordlund håller med.

– När pandemin var som värst jobbade jag fyra dagar på tre veckor. Då fanns det mycket tid för annat kan man säga, för min del blev det en hel del golf.

Han hoppar upp och sätter sig på röntgen­maskinens rullband.

– Så här i efterhand kan man ju ångra att man inte gjorde något vettigare av tiden. Golfen gick ju ändå bara sämre, tillägger han med ett skratt.

Hur var tiden på jobbet?

– Även om vi ett tag bara hade en avgång om dagen, som tog tre timmar att hantera, behöver ändå kontrollen upprätthållas eftersom flygplatsen är öppen. När vi väl var här någon gång i veckan jobbade vi tio timmar, så vi har ju hunnit städa allting från topp till tå några gånger. Flygplatsen är nog i bättre skick än någonsin tidigare, säger Ronny Nordlund.

I somras ökade antalet resenärer kraftigt och tempot i säkerhetskontrollen höjdes återigen. Även om Ronny Nordlund tycker att det är glädjande att trafiken börjat återkomma har det varit en utmaning att varva upp igen.

– Nu går första flyget vid sex igen, så det blir tidiga mornar. Det tar en stund att komma in i det, men har ändå gått rätt bra tycker jag.

Han tystnar en kort stund innan han fortsätter:

– Sedan är det tråkigt att det är så många kolleger som har lämnat oss.

För trots omfattande korttids­permitteringar och andra besparingar var det ändå svårt för Swedavia att få den ekonomiska kalkylen att gå ihop. För att klara intäktsbortfallet tvingades bolaget därför även att varsla 800 medarbetare om uppsägning, och under förra hösten fick hundratals anställda gå. I nuläget har bolaget omkring 2 400 anställda. Det är 650 färre än 2019. En av fem är borta.

I Umeå behövde flygplatsen skära ned omkring 40 tjänster. Men genom olika lösningar, som avslutade timanställningar och tidiga pensionsavgångar, blev det i slutändan bara en handfull som behövde sägas upp förra hösten, berättar Mikael Degerlund.

– Den tiden var riktigt tuff. Pengarna bara rann ju iväg. Innan det här har jag aldrig varit med om att vi har behövt sparka någon, det har bara gått så här, säger han och pekar uppåt med handen.

– Resandet har bara ökat och flygbolagen har satsat. I början visste vi ju knappt hur man skulle göra vid uppsägningarna.

De som drabbades var framför allt unga, långt ned på turordningslistorna, som jobbade med uppgifter tätt knutna till flygtrafiken i samma grupper som tidigare hade permitterats.

Från medlemmarna har det kommit många frågor, både kring schemaändringar till följd av korttidspermitteringarna, tur­ordningslistor och uppsägningar. Mikael Degerlund har kämpat ordentligt i den nya rollen för att hinna med.

– Det har varit väldigt mycket, men jag har hela tiden fått ett bra stöd. Jag kastades ju bara in i det här. Egentligen skulle jag ha behövt gå den fackliga grundkursen igen, men det har det ju inte riktigt funnits tid till, säger han.

– Jag ska nog göra det sen. Men då ska det vara på riktigt. Inte något digitalt, det går bara inte.

Fullt upp har det varit även för Robert Olsson. Han är avdelningsordförande för ST inom Swedavia och hanterar övergripande fackliga frågor som rör hela koncernen.

Osäkerheten kring coronaviruset har gjort det svårt att hitta långsiktiga lösningar.

– Allt det här kring pandemin har tagit otroligt mycket tid. Vi har i princip suttit och förhandlat konstant sedan förra våren med korttidspermitteringar och varsel, och försökt förutse vad som kommer att hända framåt, säger Robert Olsson.

Nedskärningarna slog allra hårdast mot Stockholm, med Arlanda, Bromma och Swedavias huvudkontor.

– Majoriteten av uppsägningarna har varit i Stockholm, men det är ju också för att det finns flest tjänster där. De regionala flygplatserna har kommit lindrigare undan, eftersom det är mindre organisationer.

Under de senaste månaderna – i takt med att allt fler har vaccinerats – har resandet nu börjat återhämta sig. Flyg­statistiken pekar uppåt på nytt och Swedavia har behövt anställa igen för att klara av det ökade trycket.

– Ser man på siffrorna nu så känns det ju hoppfullt, en del flygplatser har till och med svårt att få in folk i den utsträckning som behövs just nu, säger Robert Olsson.

Om flygtrafiken någonsin kommer att nå samma nivåer som innan pandemin är dock svårt att svara på. Utsikterna är osäkra – troligtvis kommer affärsresandet att minska, och flygskamsdebatten och oron för klimatet finns fortfarande kvar.

– Jag tror på en framtid för flyget och känner mig positiv. Oavsett vad som händer tror jag inte att det kommer att påverka våra medlemmar i någon större utsträckning, vi har redan dragit ned så pass mycket nu, säger Robert Olsson.

Är det möjligt att komma tillbaka till samma nivåer på resande som 2019?

– Det är jag osäker på, i så fall är det många år framåt i tiden. Sedan vi blev bolag 2010 har det gått uppåt varje år och 2019 var en rejäl topp. Men siffrorna från 2014 eller 2015 borde vi snart kunna nå igen.

Umeå flygplats slog trafikrekord för några år sedan med över en miljon resenärer. Hittills i år har man haft ungefär 125  000.

Men Mikael Degerlund oroar sig inte över framtiden. Flygplatsen har börjat anställa igen och några gamla kolleger har fått komma tillbaka.

Han tror att affärsresandet kommer att minska, men inte försvinna helt. Tåget ned till Stockholm tar fortfarande sju timmar och är därför inte alltid en möjlighet. Och stora pengar läggs på att göra flygresandet mer miljövänligt, konstaterar han.

I dagarna lyfte också det första charterplanet sedan pandemin bröt ut, och många pratar om att det finns en stor reselängtan bland privatpersoner. Allt mer går mot det normala – och här på Umeå flygplats är det extra välkommet, även om det innebär mer att göra.

– Jag är tveksam till om vi kan nå över en miljon resenärer igen, det går nog inte. Men det är väl okej, vi får ta det vi får, säger Mikael Degerlund.