Utmaningar för medarbetarna när anstalten växer

Jenny Strandberg har andan i halsen.

För några minuter sedan tjöt larmet på anstalten och hon tvingades slita upp dörren till konferensrummet och springa i väg i korridoren.

Nu är hon tillbaka och pustar ut efter sin insats.

– Bra med motion på arbetstid, konstaterar hon kort och ler samtidigt som hon sätter sig ned. 

Som larmchef för dagen måste hon hela tiden vara beredd på att snabbt ta sig till platsen där larmet aktiverats.

– Dels kan jag se det i larmdosan som jag har på mig. Sedan ropar också centralvakten ut vart jag ska. Så i princip är det bara att springa och lyssna, säger Jenny Strandberg.

Hon har jobbat som kriminalvårdare på anstalten i Borås sedan 2015. En kompis som växlat bana och börjat arbeta inom myndigheten gjorde att hon fick upp ­ögonen för yrket och sökte.

– Det var så spännande att lyssna på det hon berättade om den här slutna världen. Dessutom tyckte jag att Kriminalvården verkade vara en bra och trygg arbetsgivare.

Innan Jenny Strandberg började på Kriminalvården var hon hovmästare på en restaurang. Längre tillbaka i tiden arbetade hon på flygplats. Hon lockades därför också av att jobba i en statlig tjänst med ordning och reda på jobbet.

– Ta bara en sådan sak som rast. Det hör du inte talas om i restaurangbranschen. På flygplatsen hade vi inte ens riktig lunch utan bara måltidsuppehåll. Hände det något så behövde vi vara beredda på att gå tillbaka och jobba direkt.

Hon trivs med arbetet och kollegorna och känner att hon vuxit som person under tiden på Kriminalvården.

– Det är ett mentalt utvecklande jobb som ger mig mycket erfarenhet. Varje gång jag kommer in genom grindarna behöver jag tänka på att hålla huvudet kallt, men hjärtat varmt. Jobbet kräver fokus, jag måste alltid vara beredd. 

Under de åtta år som passerat sedan Jenny Strandberg bytte gäster och menyer på restaurangen mot intagna, stängsel och celler har det hunnit hända en hel del.

Nattliga skottlossningar och sprängdåd i trappuppgångar har blivit vanligare. Konflikter mellan kriminella gäng är nu en naturlig del av nyhetsrapporteringen.

– Den samhällsutveckling som man kan läsa om i media märker vi tydligt av här hos oss också. Det är en högre grad av våld och ett tuffare klimat, säger hon.

För att angripa problemen har politiker velat se hårdare tag mot brottsligheten och klubbat igenom strängare straff. Det har i sin tur satt press på Kriminalvården, som behöver ta emot fler intagna som dessutom ska sitta inlåsta längre.

Resultatet har blivit överfulla häkten och anstalter.

När Jenny Strandberg började på Kriminal­vården 2015 stod i genomsnitt över 500 av de då 4 355 ordinarie anstaltsplatserna tomma, enligt myndighetens statistik. Sedan dess har antalet intagna ökat kraftigt, och 2022 var medel­beläggningen 5 119 intagna – de 4 545 platser som myndigheten då hade räckte därmed inte till. 

För att jaga i kapp bygger Kriminal­vården nu nytt och utökar befintliga anstalter och häkten. Myndigheten har även öppnat gamla fängelser som varit stängda.

Men utbyggnaden tar tid. För att klara behovet på kortare sikt har Kriminal­vården därför kraftigt utökat antalet dubbelbeläggningar, där intagna tvingas flytta ihop och dela rum. Myndigheten har också gjort om andra utrymmen i lokalerna till bostadsrum och bygger barackliknande modulhus som går snabbt att få på plats.

På anstalten i Borås, som ligger på en höjd i stadsdelen Västeråsen, syns Kriminal­vårdens platsjakt tydligt.

– Arbetsplatsen är nästan dubbelt så stor nu som när jag började, säger Jenny Strandberg.

Bakom taggtråd och höga stängsel ligger den gamla anstaltsbyggnaden i tegel från 1982. Intill den fanns tidigare en fotbollsplan. Nu står det i stället tre barackliknande modulhus där. De kräver ingen lång bygglovshandläggning och har därför blivit ett smidigt sätt för myndigheten att parera den akuta platsbristen.

– Ändå är det trängre på anstalten nu än när jag började. Det har också blivit en helt annan ruljangs där det hela tiden kommer in nya klienter, och gamla slussas ut eller vidare i högre tempo, säger Jenny Strandberg.

Det leder till ökad friktion bland de intagna. 

– Det blir fler konflikter. Även om vi gör allt för att begränsa det. Det kan handla om alltifrån att man inte vill dela rum till att man tycker att maten är kass. 

För att kunna omhänderta det ökade antalet intagna har myndigheten rekryterat tusentals nya medarbetare under de senaste åren.

I Borås har omkring 35 personer anställts bara under det senaste året. Anstalten är mitt uppe i rekryteringen av ytterligare 20 kriminalvårdare.

Samtidigt som den prekära situationen med trängsel och dubbelbeläggningar slitit på de erfarna medarbetarna har de också behövt ta emot och lära upp många nyanställda.

– Ibland har jag väl känt ”nej, inte en till”. Men allt du lägger in i det arbetet får du tillbaka senare. Det är klart att det blir en period som är påfrestande, men du jobbar samtidigt för din egen avlastning på längre sikt, säger Jenny Strandberg.

När det blir många nya kollegor på samma gång får det också konsekvenser för arbets­miljön.

– Det tar ett tag innan man lär sig det här arbetet. Det kan till exempel handla om att man är osäker på hur man ska bemöta en klient. Det är lätt att agera eller reagera med känslor. Under den tiden är vi som mest sårbara, innan de nya hittat rätt i sin roll. Det är också då det blir som tuffast för ordinarie personal.

Ett felaktigt bemötande kan skapa frustration hos de intagna, vilket gör arbetet tyngre för de anställda med längre erfarenhet.

– Många av våra klienter har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket gör att det inte går att behandla alla likadant. Går man in som ny utan den ­erfarenheten kan det leda till ett högre tryck på oss andra att fånga upp frustration och irriterade klienter.

Plötsligt går larmet igen. 

– Jag måste springa, avslutar hon snabbt innan hon ännu en gång rusar i väg. När dörren till konferensrummet till slut smäller igen efter henne har hon redan hunnit en bra bit i korridoren.

De mörkgrå modulbyggnaderna invigdes i slutet av förra året. En av dem rymmer bostäder för de intagna, de andra två används för sysselsättning och som lär­centrum.

Det nya bostadshuset utökade anstalten med 48 platser, och ytterligare 6 platser flyttades över från en annan avdelning.

– Tyvärr kan vi inte visa upp några av bostadsrummen. Det är fullt överallt, konstaterar anstaltschefen Marita Gustavsson.

Efter utbyggnaden har anstalten totalt 153 platser. 63 intagna har ett enkelrum, 90 delar rum. Att det blivit trängre märker både de intagna och de anställda av.

– Kriminalvården har valt den här vägen och vi får anpassa oss efter det. Men självklart påverkar det, säger Marita Gustavsson.

För att dämpa risken för konflikter när trängseln tilltagit försöker man numera ordna fler aktiviteter för att låta de intagna lämna avdelningen.

– Det kan vara mer friskvård i gympahallen, yoga eller andra aktiviteter. Det sker utöver den andra sysselsättningen, programverksamheten och lärcentrum.

Marita Gustavsson tycker att anstalten klarat att växa snabbt på ett bra sätt – även om det har krävts en del förändringar.

– Vi jobbar fortfarande med att hitta rätt i den här nya situationen. Till exempel får nyanställda kriminalvårdare nu komma in snabbare i daglig drift än tidigare. Men överlag tycker jag att vi har kunnat upprätthålla en bra arbetsmiljö, säger Marita Gustavsson.

En förändring som gjorts är att två personer nu fungerar som handledare och kan stötta de många nyanställda när det behövs.

Rekryteringen har än så länge inte varit något bekymmer. Annonsen där anstalten sökt 20 nya kriminalvårdare har lett till över 200 ansökningar. Det är många fler än vid tidigare rekryteringar. Oron på arbets­marknaden och i ekonomin kan bidra till att locka fler till statliga anställningar, konstaterar de som ansvarar för rekryteringen.

– Det är väldigt roligt att folk vill börja här. Men samtidigt är det lika viktigt för oss att hela tiden arbeta för att också behålla personalen. Där gäller det att vi hela tiden är aktiva och lyhörda, säger Marita Gustavsson.

En del i det arbetet har varit att fråga de anställda vad som kan få dem att stanna kvar.

En faktor som stuckit ut är gruppkänslan i arbetslaget, som man därför nu jobbar med i större utsträckning. Bland annat har det gjorts förändringar i resursgruppen, vars anställda tydligare ska knytas till ett arbetslag i stället för att utgöra en personalpool.

En annan fråga som lyfts är mer flexibla schemalösningar, eftersom natt- och helgarbete inte fungerar för alla.

– Det är något vi kommer att jobba vidare med. Livet kan förändras, och vi vill att man ska kunna jobba kvar även om man blir ensamstående förälder eller behöver justera tiden av andra anledningar, säger Marita Gustavsson.

Detta är också något som facket på myndigheten kämpar för. David Nord­lander, som sitter i avdelningsstyrelsen för ST inom Kriminalvården och är ansvarig för region Väst, där Borås ingår, vill bland annat se mer flexibla scheman och kortare veckoarbetstid för dem som jobbar skift.

– Det finns många som vill jobba i Kriminalvården. Där är det upp till oss, tillsammans med arbetsgivaren, att se till att förutsättningarna för att kunna göra det också finns. Det måste funka att kombinera arbetet med privatlivet, säger han.

Han tycker att Kriminalvården trots den svåra situation myndigheten ställts inför än så länge har hanterat personalfrågorna på ett bra sätt.

– Jag upplever att man lyssnar mycket på oss. Arbetsgivaren är också medveten om hur situationen ser ut och att man är tvungen att göra allt för att behålla bemanningen.

David Nordlanders bild är att Borås har klarat sig bättre än andra delar av regionen när det gäller personalförsörjningen.

– Det är svårt att säga varför det ser ut så, men i stora delar av regionen, och framför allt i Göteborg, är problemen med rekrytering och personalomsättning mycket större.

Det ansträngda läget med platsbrist, dubbelbeläggning och allt fler tungt kriminellt belastade intagna har lett till att arbetsmiljön blivit sämre, konstaterar David Nordlander. Myndigheten riskerar att tappa anställda som inte längre står ut, menar han.

– Dubbelbeläggningarna påverkar självklart arbetsmiljön för dem som jobbar klientnära. Det är enorm skillnad på att ha 15 eller 30 klienter. De har behov och behöver hjälp och stöttning. Får de mindre av det skapar det irritation. Risken för konflikter ökar och det blir en större på­frestning för personalen.

När personalomsättningen väl tar fart någonstans leder det lätt till en negativ spiral, framhåller han.

– I det här jobbet handlar mycket om erfarenhet. När de som jobbat länge börjar lämna och nyanställda måste lära upp andra nya blir det svårt.

De nybyggda modulhusen på anstalten i Borås ligger på områdets bortre del. För att komma in måste man passera genom två låsta, centralt övervakade dörrar som inte går att öppna samtidigt.

Bakom ytterligare en dörr finns ett utrymme som används för Kriminal­vårdens programverksamhet. Myndighetens uppdrag är inte enbart att verkställa straff för dem som dömts, utan också att minska risken för återfall i brott. Där spelar ­behandlingsprogrammen en viktig roll.

Direkt in till höger ligger ett litet pentry för de anställda, till vänster några arbetsrum. På insidan är känslan av barack inte lika påtaglig. Lokalen påminner mer om ett vanligt kontor. Lysrör i taket, gråvita väggar och ljus, enkel träinredning. Krossäkrade fönster släpper in sensommaren i rummet.

– Det är mycket fräschare och bättre lokaler än vad vi hade tidigare, lite trångbodda bara, säger Susanne Larsson, som arbetar som programledare och är en av totalt sex anställda som håller i behandlingsprogrammen.

Kollegan Jessica Asp, även hon programledare, tycker också att de nya lokalerna är ett lyft. Det är viktigt med en bra behandlingsmiljö, anser hon.

– Innan var vi i källaren i en av de äldre byggnaderna. Där var det väldigt mörkt, det är lättare att arbeta här i de nya lokalerna. På det sättet har det blivit väldigt mycket bättre, säger hon.

Längre in i lokalen finns två konferensrum som används vid gruppaktiviteterna som är en del i vissa av de behandlings­program som Kriminalvården erbjuder de intagna. 

De olika programmen är behandlingsinriktade KBT-insatser och berör en rad problem, som exempelvis våld, missbruk och beroende.

– Det är ett jätteroligt arbete. Utmanande, men väldigt positivt, säger Jessica Asp. 

Lokalen för gruppaktiviteter påminner om ett klassrum, med stolar riktade mot en whiteboardtavla. På ett bord ligger färg­glada stressbollar. 

I rummet är de två programledare med grupper på åtta personer. Som mest kan det vara uppemot 20 personer i lokalen.

Att det blivit så trångt på anstalten gör jobbet svårare, upplever de båda.

– Vi märker absolut av dubbelbeläggningarna. Vi behöver lugn och ro för att kunna komma framåt i behandlingen. Många konflikter som uppstår på avdelningarna följer med in hit och gör det svårare att fokusera på förändring, vilket påverkar vårt arbete, säger Susanne Larsson.

Jessica Asp fyller i: 

– Vi ger också ut uppgifter mellan passen och är beroende av att individerna får tid att reflektera och kan fokusera. Så dubbelbeläggningen gör det absolut svårare för oss.

Kriminalvårdens hantering av den akuta platsbristen, med dubbel­beläggningar och modulhus, har inte heller kommit undan utan kritik.

Tidigare i år genomförde Justitie­ombudsmannen, JO, en oanmäld inspektion i de nya byggnaderna på anstalten i Borås. 

Inspektionen hade sin grund i Sveriges anslutning till ett tilläggsprotokoll till FNs tortyrkonvention Opcat. Syftet med konventionen är att förebygga grym och förnedrande behandling av personer som sitter frihetsberövade. 

I protokollet från inspektionen sågas modulhusen. På grund av dubbelbeläggningarna klarar inte bostadsrummen kraven på minimiytor i celler. Dessutom har rummen byggts utan dörrar till toaletterna.

”Det måste beskrivas som ovärdigt för bägge intagna att behöva befinna sig inom den begränsade yta som en cell utgör, när en av dem använder ett toalett­utrymme utan ordentlig dörr”, konstaterade JO ­Katarina Påhlsson i inspektions­protokollet.

Personalutrymmena i modulhusen fick också kritik för att de låg åtskilda från cellerna, vilket ansågs kunna leda till ett arbetssätt där de anställda hamnade längre ifrån de intagna.

De anställda hade inte heller getts ordentligt med tid att öva i modulhusen, ansåg Katarina Påhlsson.

– Det är bra att vi blir granskade på det här sättet. Sedan finns det delar i kritiken som rör själva byggnaderna och dubbelbeläggningen, där JO har en annan syn än Kriminalvården. Det är svårt för oss här i Borås att göra något åt. Men till exempel det här med tiden att öva i lokalerna har vi absolut tagit till oss, säger Marita Gustavsson. 

För de anställdas del ser David Nord­lander inga praktiska problem med modulhusen.

– Det enda är att det blir trångt med mycket klienter och personal i husen, och det påverkar arbetsmiljön. Men i övrigt är det moderna hus. De är mycket bättre än de riktigt gamla anstaltsbyggnaderna från 1950- och 1960-talet, säger han.

Jenny Strandberg tycker att konstruktionen i modulhusen är säkrare. Men det behöver i sig inte leda till en större trygghet för de anställda, anser hon.

I den äldre byggnaden passerar hon och de andra anställda alltid genom de intagnas hemmiljö när de ska in till kontoret. Det leder till ett mer relationsbyggande arbetssätt.

– Då blir det naturligt att stanna upp, säga hej eller god morgon och prata en liten stund. I modulhuset behöver du aktivt söka upp klienterna i deras boendemiljö.

Ett sådant avstånd kan vara problematiskt, anser hon.

– I det långa loppet tror jag inte på det. Jobbar man i stället nära och lär känna varandra blir det inte ett vi mot dem. Då blir säkerheten mycket bättre i min värld. Men det är min privata åsikt.

Hon har förståelse för akutlösningar som att intagna får dela rum. 

– Självklart är det inte optimalt med dubbelbeläggning – men vad är alterna­tivet? Att de här individerna ska stanna kvar i samhället? Det är i alla fall inget alternativ för mig.

Trots den svåra situation som ­Kriminalvården befinner sig i ångrar inte Jenny Strandberg sitt yrkesval. Hon vill fortsätta på myndigheten.

– Jag vill vara kvar och hjälpa till, eftersom jag ser att behovet finns. Vi måste försöka rusta de här personerna för resten av livet. Varenda en av dem är en chans till vinst. Annars blir den här tiden bara en paus från brottsligheten. Men vi vill ju att det ska vara mer än så.