Alexander Armiento: Ansvaret vi helst inte vill kännas vid

KRÖNIKA2006-02-22

Den 8 mars uppmärksammas den internationella kvinnodagen så gott som överallt. Men jämställdhet mellan könen och lika möjligheter i arbetslivet är givetvis lika viktigt alla andra dagar.

För det är långt kvar. Det finns gott om exempel på hur kvinnor får sämre lön när de gör samma jobb som män. Alldeles för många människor – oftast kvinnor – utsätts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Och den som tar ett stort ansvar för hem och familj – oftast kvinnor – missgynnas fortfarande på arbetsmarknaden.

Det är konkreta orättvisor som arbetsgivare och fack tillsammans kan och bör arbeta för att råda bot på. Och även om det går långsamt, finns det sätt att upptäcka bristerna och förslag på hur de ska åtgärdas.

Andra orättvisor kan vara mycket svårare att upptäcka – och svårare att göra något åt.

Vi bemöter män och kvinnor på olika sätt, och har olika förväntningar på hur de ska bete sig. Dessa könsroller sitter så djupt i oss att vi ofta inte är medvetna om hur de påverkar vår verklighetsbild. Ändå lurar de oss ofta att uppfatta män som mer kompetenta och att betro dem med mer ansvarsfulla uppgifter. Oberoende av hur varma anhängare vi är av jämställdhetens princip.

För hur ska man annars förklara det faktum att de män som disputerat under det tidiga nittiotalet haft dubbelt så stor chans som kvinnor att bli professorer? Med att kvinnorna över lag är mindre kompetenta? Eller att de bara inte haft någon lust att göra karriär inom akademin? Sorry, det låter inte riktigt trovärdigt.

En del av orsaken ligger säkerligen i att högskolan inte är särskilt bra på att göra det möjligt att kombinera jobb och familj och att det tyvärr fortfarande drabbar kvinnorna hårdast.

Men jag tror att en stor del av förklaringen ligger just i att kvinnornas insatser helt enkelt inte setts som lika betydelsefulla som männens, att deras förmåga inte bedömts på samma sätt. Och att de inte känt samma stöd från dagens professorer (som till övervägande del naturligtvis råkar vara män).

I så fall är det inte konstigt att många av dessa kvinnor gett upp tanken på en akademisk karriär. En del har genomskådat orättvisorna men inte orkat kämpa mot dem, andra bara övertygats om att de inte håller måttet.

Liknande mönster finns säkerligen på de flesta arbetsplatser, men inom högskolan finns en tydlig statistik som gör problemet uppenbart. En statistik som borde diskuteras och debatteras mycket mer. Och som borde få oss alla, män som kvinnor, att ifrågasätta vårt eget agerande i vardagen. Hur vi bemöter människorna runt omkring oss – och om det har något med deras kön att göra.

Det tar emot att tänka på sig själv som medskyldig till orättvisorna – särskilt om man som jag verkligen brinner för ett jämställt samhälle. Men när det är uppenbart att män har större chans än kvinnor att göra karriär måste vi rikta en granskande blick in i spegeln och se vår egen del av ansvaret.
Alla dagar, året runt.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA