Alexander Armiento: Det svåruppnåeliga nytänkandet
Om några månader kan jag fira tio år som anställd inom fackföreningsrörelsen. En värld där medelåldern är ganska hög – vilket också är föremål för ständiga bekymrade diskussioner.
Jag har hunnit höra många fackliga aktivister och medarbetare efterlysa »nytänkande« och »förändrade arbetsmetoder«. Betydligt färre har kommit med exempel på vad detta faktiskt skulle bestå i.
Som en av dem som i olika fackliga sammanhang bidragit till att sänka snittåldern har jag ofta fått frågan hur facket ska attrahera unga. Receptet på den universalmedicin som ska stärka fackets klena förmåga att locka en ny generation på arbetsmarknaden.
Tyvärr är jag inte så säker på att jag sitter inne med hemligheten. En orsak till att jag är en sällsynt dålig liten fokusgrupp är att jag redan gillar facket, brinner för det, till och med har valt att arbeta heltid med att bevaka och rapportera om det. Jag har alltså rätt lite gemensamt med de stora grupper som inte fått särskilt mycket kunskap om fack och arbetsmarknad – vare sig i skolan eller från något annat håll.
•l•
Ska jag ändå formulera några teser så är den viktigaste av dem alla att något lätt sätt att »nå unga« inte existerar. Många tycks vänta på att någon ska kläcka ett enkelt koncept som plötsligt ska få alla unga människor att engagera sig i facket. Jag tror inte att vi kan hoppas på det. Fanns det en simpel lösning hade någon redan funnit den – och andra kopierat den.
Därmed inte sagt att facket inte kan göra någonting alls. Tvärtom. Man behöver göra många små och ibland ganska svåra saker. Som att förklara vad facket är och gör med ett språk alla kan ta till sig. Det kan ske i skrifter och på hemsidor – men framför allt i det personliga mötet. Det krävs också ett ärligt intresse, ett uthålligt och seriöst arbete med frågor som är viktiga för dagens unga människor. Det räcker inte med stora, dyra engångssatsningar på marknadsföring, levererade i en fräsch form av sköna reklambyråsnubbar i Stockholms innerstad. Finns det inte tillräckligt mycket bakom orden genomskådas de lätt av en generation som är van vid ihåliga löften från marknadens megafoner.
•l•
Nya sätt att låta medlemmarna göra sina röster hörda kan också vara till hjälp. Att säga sin mening i ett nätbaserat forum, som STs nya rådslagsförsök, kan kännas enklare än att gå på ett klubbmöte, särskilt för den som vuxit upp med internet som en plats för både lek och allvar. Ett studiebesök på en sajt som Lunarstorm skulle hjälpa många i facket att greppa hur en åttiotalists tankevärld ser ut.
Facket bör pröva många olika insatser för att nå nya grupper. Men man måste ge upp det fruktlösa sökandet efter en snabb, lätt lösning. Det enda recept som faktiskt funkar må låta simpelt – men kräver nog så stor ansträngning: Att möta gamla, nya och möjliga framtida medlemmar med samma entusiasm, engagemang och respekt. För i grunden behöver vi nog alla ungefär samma sak för att känna oss välkomna i ett sällskap.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.