Alexander Armiento: Hatet som inte går att förstå
En hel del människor världen över hatar andra människor så mycket att de vill döda dem. Det är något som bara blir svårare att begripa ju mer man funderar på saken.
Det gör Brottsförebyggande rådets statistik över hatbrott till en märklig läsupplevelse. Under 2005 identifierades hatbrottsmotiv i totalt 3 681 brottsanmälningar. I drygt sex av tio fall var motiven främlingsfientliga.
Tanken att en del människor förtjänar att utsättas för våld, hot eller ofredande på grund av sitt ursprung löper från förhistorien över nazismen och Ku Klux Klan till Lasermannen och våra dagar. Det gör den inte så mycket lättare att förstå.
Lika svårt är det att begripa vad som väcker ett hat mot människor som älskar varandra – bara för att de älskande råkar ha samma kön. Att jag grubblar hjälper mig inte att fatta varför den jamaicanske artisten Buju Banton i en låt uppmanar till att skjuta bögar i huvudet och bränna upp dem. Eller vad som får ryska högerextremister att skrika »Död åt homosexuella« och sparka och slå på deltagarna i Moskvas Prideparad. Eller varför Iran dömer homosexuella män till döden.
•l•
Och i det Sverige som jag så gärna vill tro är tryggt och tolerant har man identifierat homofobiska motiv bakom 562 brott under 2005. Prideparader har attackerats med stenkastning även här. När människor i sommar samlas för att festa på Stockholm Pride kommer många av dem att vara rädda för att visa sin kärlek på stan.
Det homofoba våldet kan också slå till på arbetsplatsen. Nyligen gick en man in i RFSLs lokaler i Stockholm och attackerade en kvinnlig medarbetare med en yxa. En händelse som borde ha väckt större uppmärksamhet.
Även om det är svårt att förstå hur man kan hata så mycket, går det att anta att det bottnar i en känsla av att något är så annorlunda att det är obehagligt och hotande. Den känslan behöver inte leda så långt som till hat. Den kan också yttra sig i en subtil diskriminering – till exempel på arbetsplatserna.
•l•
Det är ett långt steg från att tveka inför att anställa en muslim eller en transvestit till att puckla på dem på gatan. Men eftersom diskriminering och hatbrott kan få näring från samma tankemönster är det viktigt att bekämpa dessa mönster på bred front. Projekt för ökad tolerans på arbetsplatsen kan vara en viktig strategi. Ett aktuellt exempel är projektet Fritt Fram, ett samarbete där flera fack medverkar, som arbetar mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet.
De svenska facken blickar glädjande nog också utanför landets gränser. På TCO-kongressen i maj antogs ett uttalande som uttryckte oro för situationen för mänskliga rättigheter i Polen, där diskriminering på grund av sexuell läggning är vanligt och där man diskuterat ett förslag om att förbjuda homosexuella att verka som lärare.
Fackföreningsrörelsen har insett att den har en viktig roll att spela i arbetet mot rasism och homofobi. Det är viktigt, eftersom kampen måste föras av många aktörer, på arbetsplatserna liksom på många andra arenor.
Alexander Armiento är chefredaktör för STPress.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
