Alexander Armiento: Svår balans mellan naiv och aggressiv
»Att satsa på att jaga fuskare låter bra i vilken valdebatt som helst.
»Fler rapporterade för fusk med a-kassa.« »Fler föräldrar fast för fusk.« En genomgång av de nyheter som ST Press publicerat på nätet de senaste månaderna tycks antyda att en ohederlighetsepidemi härjar i landet. Antalet polisanmälningar för fusk med socialförsäkringarna har exempelvis ökat från 212 under 2001 till 1558 förra året.
Förklaringen är nog främst en annan: regeringen satsar allt mer resurser på att jaga fuskare. Försäkringskassan har intensifierat sitt arbete och nyligen rekryterades 300 personer för att arbeta med bland annat kontroller och kontakter med polis och åklagare. Även Ams och Skatteverket ska anställa hundratals fuskjägare. Och nu föreslår en utredning hårdare straff för bidragsfusk.
Att satsa på att jaga fuskare låter bra i vilken valdebatt som helst. Kanske skulle det kunna kallas populism – särskilt som alla undersökningar visar att andelen fuskare är väldigt liten. De flesta av våra medmänniskor är faktiskt hederliga.
•l•
Trots det – eller kanske just därför – kan jag själv bli oerhört arg när jag hör talas om människor som svindlar vår gemensamma välfärd. Jag är i och för sig en rätt kinkig typ och börjar muttra bara jag ser någon smita ombord på pendeltåget utan att betala. Att höra talas om någon som sjukskrivit sig utan att vara sjuk gör mig på riktigt dåligt humör. Och när SVTs Uppdrag Granskning rapporterade om en kvinna som i åratal fuskat till sig miljonbelopp i både sjukpenning och a-kassa samtidigt som hon var anställd med lön av kommunen så kom det nog rök ur öronen på mig.
Jag tror inte att jag är ensam om att bli förbannad. Alla är nog lika angelägna om att skattepengar ska gå till goda ändamål. Den största vinsten med kontrollerna är kanske inte ens de resurser i form av kronor och ören man räddar undan lurendrejarna, utan det förtroendekapital man räddar bland dem som inte kan tänka sig att fuska. Sprids en tro att det lönar sig att vara ohederlig kommer allt färre att stödja systemen.
Därför är det viktigt att stoppa bedrägerier mot staten och att straffa bedragarna.
•l•
Likväl kan även en moraltant som jag känna ett visst obehag inför fler kontrollanter i samhället. Tar vi på detta sätt ännu ett steg på vägen mot ett övervakningssamhälle? Buggning, telefonavlyssning, DNA-register – och så tjänstemän från Försäkringskassan som ringer på dörren för att ta tempen två timmar efter att du ringt dig sjuk?
Frågorna är viktiga att ställa. Det gäller att hitta en balans mellan naiv och aggressiv. Ett rimligt förhållningssätt där vi inte misstänkliggör alla som är sjuka och arbetslösa, inte förgiftar samhället med en ständig misstro. Annars blir situationen också orimlig för dem som ska arbeta med systemen, de som ständigt måste möta människor med frågan om det de berättar är sant pockande i bakhuvudet. Att väga människors behov mot ett snårigt regelverk är svårt nog ändå.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
