Åsa Moberg: För många alternativ gör oss snurriga

KRÖNIKA2006-02-22

Vilja, välja och val, det är tre ord som hör ihop. Hittills har de haft en enbart positiv klang, men hur mycket valfrihet orkar en människa med egentligen? 700 pensionsfonder orkar få välja mellan. Inför så många alternativ valvägrar människorna. För egen del vet jag att redan tre alternativ brukar göra mig vimmelkantig.

Av:  Åsa Moberg

Valfrihet är bäst i teorin. Där är varje valsituation avskild från resten av livet, men så är det aldrig i praktiken. I vardagen utgör hela tillvaron en serie valsituationer, det är svårt nog att välja middagsmat.

Om man ber om ett gott råd i någon knivig fråga och får svaret: »Gör som du vill« blir man sällan glad. Det är få människor som vet vad de vill. Visste man det skulle man inte fråga.

Dessutom är viljan möjlig att manipulera, och det behöver inte ligga några onda avsikter i det. Alla som försökt övertyga att litet barn om att göra något barnet inte vill vet hur invecklade knep som kan behövas.

I vården har doktorn och personalen en sorts föräldraauktoritet, där patientens »val« ofta är en ren chimär. Mycket av den information som ges till svårt sjuka tycks så överflödig att den blir närmast förolämpande. Varför ska barn med leukemi informeras om att den nödvändiga cellgiftbehandlingen eventuellt kan leda till sterilitet? En elvaåring har sina föräldrar med sig hos doktorn, men vården betraktar den lilla människan som en självständig individ och talar direkt till patienten.

Läkare som ska utröna patienters vilja borde i första hand fråga sig om den saken alls har någon betydelse. Om den inte har det kunde man ju låta bli att besvära de sjuka. Om patienten eller de anhöriga verkligen har ett val borde doktorn inse att läkarens egen vilja avgör svaret redan innan frågan är ställd, vilket blir extra tydligt i vissa situationer.

Om läkaren lite tveksamt säger »ja, så har vi det här med donation och er anhörig finns inte med i donationsregistret…« blir svaret oftare nej. Här behövs kunskap och erfarenhet så att läkaren på ett professionellt sätt kan hantera samtal med de anhöriga, säger Åsa Welin, verksamhetschef för Donationsrådet. Artikeln har rubriken »Läkarsyn styr donationsvilja« (SvD 29/1).

Ännu tydligare är kanske detta i psykiatrin, där deprimerade eller psykotiska patienter ofta svarar »nej« på alla frågor, lika envist som ett tjurigt barn. Det är bra för vården om de anhöriga informeras och involveras. En läkare får kontakta patientens familj, men bara med vederbörandes medgivande. Men om doktorn frågar: »Får jag kontakta din familj?« blir svaret nästan alltid: »Nej.«

En klok doktor berättade för mig hur hon gör för att, med samma svar, få fram motsatt resultat. Hon frågar: »Jag skulle gärna vilja kontakta din familj, har du något emot det?« och patienten svarar som vanligt: »Nej«. Fast detta nej betyder ja.

Tänk på det nästa gång ni försöker utröna vad någon annan vill. Ju viktigare frågan är, desto vanligare är det att svaret ligger inbyggt i frågan.

Åsa Moberg är journalist, författare och krönikör i ST Press.
Åsa Moberg är journalist, författare och krönikör i ST Press.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA