Bengt Rolfer: Uttröttade britter– och svenskar?
Det skrivs mycket om Sverige i brittisk press och det finns flera paralleller mellan de båda länderna. Ett par veckor före det svenska valet och Labours partikongress spekulerar man i att de två mest långlivade regeringscheferna i EU – Blair och Persson – snart tvingas lämna ifrån sig makten.
Labourvänstern ser Tony Blairs efterträdare Gordon Brown som en brittisk Olof Palme och vill att han ska ta över så snabbt som möjligt. De hoppas att han vågar utmana George Bush om Irak och ta hem de brittiska soldaterna. Blair har bemött avgångskraven med ett löfte om att denna partikongress blir hans sista.
•l•
Att även Göran Persson kan tvingas lämna statsministerposten noteras av kolumnisten Polly Toynbee i The Guardian. Hon grundar detta på opinionsmätningarna, men själv har hon svårt att förstå vad svenskarna är missnöjda med.
»Vad är det som pågår? Varför är de på väg att köra bort en regering med en ekonomi som de flesta EU-ledare skulle dö för? För en outsider är det obegripligt«, skriver hon.
Toynbees slutsats är att skälet till att svenskarna vill byta regering är »plain boredom« – ren uttråkning. Vi är helt enkelt trötta på Persson. Ekonomin går på högvarv och den svenska välfärdsmodellen är inte hotad. Ändå är det »time for a change« – dags för förändring – och detta kan vara en varningsklocka även för Labour.
Storbritannien ska inte gå till val, men även här tyder opinionssiffrorna på att folket vill ha en förändring. Fackliga
ledare jag talar med i London vill visserligen inte ha tillbaka de konservativa i Tories, men de vill definitivt ha en premiärminister som känner sig mer hemma bland arbetarna – som Brown – än bland direktörerna – som Blair.
Missnöjet med Tony Blair är utbrett. Det gäller både hans motstånd mot en mer löntagarvänlig arbetsrätt och den långtgående privatiseringen av offentlig verksamhet. I sommar har exempelvis STs brittiska motsvarighet PCS organiserat massdemonstrationer mot privatiseringarna.
•l•
Den kraftfullaste kritiken mot Blair gäller dock hans utrikespolitik. Och det är här vissa drömmer om en Gordon Brown med en lika självständig hållning gentemot USA som Olof Palme en gång i tiden visade upp.
I en artikel i tidskriften The Spectator gör sig Mark Leonard på Centre of European Reform till tolk för Labourvänstern och hoppas att Brown inte bara ska dra sig ur Irak utan även ta en fight med Frankrike om EUs jordbrukspolitik.
Medan Blair vill vara omtyckt och kunna lyfta luren till Bush är Brown mera stridslysten. Med Olof Palme som politisk förebild skulle Brown kunna driva en progressiv utrikespolitik och förena internationalism med ett starkt oberoende, skriver Leonard.
Detta låter ju, fortfarande, som en bra kombination också för en svensk statsminister. Finns det någon sådan kandidat att rösta på i det svenska valet?
Bengt Rolfer är frilansjournalist med arbetsmarknad och Europafrågor som specialområde.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
