Carl-Gustav Lindén: Finländarna röstar med förbundna ögon

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2015-05-06
I Finland är koalitionsregeringar mer regel än undantag. Saknas gör också den vänster - höger-uppdelning som finns i Sverige. Det skriver Carl-Gustav Lindén i en krönika om det finländska riksdagsvalet.
Av:  Carl-Gustav Lindén

Finland gick till riksdagsval och konservativa krafter tog över. Det är fosterlandet, maktens män, kärnfamiljen och den kristna tron som gäller.

Valets förlorare är kvinnorna. För fyra år sedan var riksdagspartiernas ordförandeposter jämnt fördelade. Nu finns bara en kvinna kvar. De fyra stora partiernas nya riksdagsgrupper leds likaså av män. Valets vinnare Centerpartiet leds av Juha Sipilä, en laestadian som anser att familjens bästa går före kvinnors rättigheter. Populistpartiet Sann­finländarna lyckades spurta till platsen som näst största parti i riksdagen med ett program som utlovar begränsningar i Finlands redan minimala insläpp av flyktingar. 

När jag skriver det här har presidenten utsett Sipilä till regeringsbildare. Han testar sina tänkbara regeringspartners med knäckfrågor som den kommande regeringen bör enas om. Där finns löftet om att Finland inte ska lämna eurozonen. Det var just motståndet mot euron som gav Sannfinländarna valframgång 2011, men nu vill partiordförande Timo Soini glömma det för att få chans att sitta i regeringen. Ytterligare fyra år av ökenvandring i opposition vore en mardröm för Soinis parti.

Samtidigt försöker Juha Sipilä, med en framgångsrik affärskarriär bakom sig, genomföra regeringspolitiken på samma sätt som han lett sina företag. De första veckorna av regeringssonderingar visar att tankesättet inte håller: politik är inte en verksamhet som styrs av näringslivslogik.

I Finland är breda koalitions­regeringar mera regel än undantag. Den förra startade 2011, med samlingspartisten Jyrki Katainen som statsminister, med hela sex partier – och slutade med fyra efter att Vänsterförbundet och De gröna hoppat av. I Finland finns inget av den vänster–höger-uppdelning som präglar svensk politik. Det konservativa Samlings­partiet, Centerpartiet i Finland eller Finlands socialdemokratiska parti brukar slå sig samman med några av de mindre partierna för att få riksdagsmajoritet.

Sannfinländarnas framgångar för fyra år sedan ledde till att det nu finns fyra partier som kan göra anspråk på en plats i regeringen, trots att delar av Timo Soinis sällskap genomströmmas av samma retorik som Sverigedemokraternas.
Det som mest skiljer Finland från Sverige är alltså att väljarna går till val med bindlar för ögonen. Juha Sipilä höll sina kort väldigt nära kroppen under hela valkampanjen. Först under regeringsbildningen ser väljarna vad han och de andra partierna tänker göra tillsammans.

Finland är annorlunda på flera sätt. Departementen styrs av tjänstemän som gärna sätter ramarna för regeringens politik. I motsats till i Sverige är dessa inte grå eminenser, tvärtom låter de gärna förstå att politiker är idioter som kan slåss om några hundben. De stora linjerna har redan förhandlats fram med intresseorganisationerna. Regeringen är i själva verket fångad av särintressen. Även Juha Sipilä har insett det.


Carl-Gustav Lindén är journalist och forskare vid svenska social- och kommunalhögskolan vid helsingfors universitet.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.