Djärvheten som fick TCO att märkas
»Hade man nöjt sig med en traditionell, snäv syn på sitt uppdrag hade man aldrig fått genomslag.
Det är en av de största framgångarna för svensk fackföreningsrörelse. Ett initiativ som förbättrat livet för miljontals människor. Och samtidigt gjort ett fackligt varumärke bekant världen över. Ett märke som finns på nära håll – förmodligen på ditt eget skrivbord.
TCO-märkningen av bildskärmar är en framgångssaga som facket kan vara stolt över – och borde berätta för fler.
I mångt och mycket är det en person som gjort denna succé möjlig. Under sin långa tid på TCO – STs fackliga centralorganisation – var Per Erik Boivie en energisk pådrivare för nytänkande på arbetsmiljöområdet. Nu berättar han om sitt arbete med miljö- och ergonomimärkningen i en ny bok, Global standard – om hur TCO-loggan hamnade på datorskärmar jorden runt. Den kan läsas som en betraktelse över de möjligheter och utmaningar som väntar när man går på tvärs mot invanda föreställningar – till exempel om hur facket ska jobba.
•l•
Det blir tydligt att det inte alltid är enkelt. Per Erik Boivie beskriver sig själv som »extremt envis och målinriktad«. Hade han inte varit det hade det knappast suttit en TCO-logga på min skärm i dag.
För även om förslaget till en märkning av bildskärmar hälsades med positiva tillrop av TCOs styrelse, har den också stött på mycket motstånd. Fackliga traditionalister har tyckt att arbetsmiljölagstiftning och kollektivavtal borde räcka för att förbättra villkoren för dem som arbetar med datorer. Tillverkarna har velat satsa på egna, mindre krävande standarder och ifrågasatt varför en svensk facklig organisation ska utveckla en egen global märkning.
Ändå blev den en stor framgång. När den första skärmen certifierades 1993 marknadsfördes den som »miljömärkt enligt världens strängaste norm«. Andra tillverkare såg sig tvungna att följa efter. Att TCO representerade så många användare gav märkningen legitimitet. Men viktigast är förmodligen den djärva globala ansatsen. Vi får följa Per Erik Boivie när han berättar om märkningen i Berlin och Taiwan. Redan 1994 öppnades ett kontor i USA för att marknadsföra konceptet.
•l•
Vad Per Erik Boivie och hans kollegor insåg var att den som vill påverka datorernas utformning knappast kan uppnå resultat genom att formulera krav som stannar innanför Sveriges gränser. Hade man nöjt sig med en traditionell, snäv syn på sitt fackliga uppdrag hade man aldrig fått genomslag.
Per Erik Boivies berättelse präglas av en övertygelse om att förändring är möjlig. Det är inspirerande. Men jag kan inte låta bli att notera hur dåligt facket varit på att dra nytta av framgångarna. Det finns många – inte minst unga – som knappt hört talas om Tjänstemännens Centralorganisation, men som känner igen TCO-loggan. För dem står den för krav på bra bildskärmar. Fick de veta mer omorganisationen bakom skulle det säkerligen få dem att se fackets möjligheter.
I sin bok berättar Per Erik Boivie om hur TCO-märkningen gett oss datorer som är bättre för både använ-
darna och miljön. Hans fackliga kamrater
har mycket att vinna på att föra ut den
berättelsen.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
