En stad att hålla av

KRÖNIKA: KRÖNIKA JAN-ÅKE PORSERYD2003-12-09

Jag har besökt Europas huvudstäder och stora städer runt om i hela världen. Jag har beundrat deras charm.

Men ändå – för mig står Stockholm snäppet högre.

Att flanera i staden är en sann njutning.

Stockholm innehåller det mesta. Sköna byggnader, skiftande stadskvarter, pulserande gator, lummiga esplanader och parker och inte minst kajerna och vattnet.

Sjöfart och fiske är inte för inte för evigt förknippade med Stockholm.

I juni firar staden 750-årsjubileum med fest på gator och torg.

Stockholm har genomgått skiftande öden sedan Birger Jarl första gången använde ordet Stockholm i ett brev 1252.

Ännu vid 1600-talets början var det en småstad med bara tio tusen invånare, en medeltida stad. Men med ens kom byggandet i gång med bl a Riddarhuset och Gustav Adolfs torg. Stockholms befolkning fyrdubblades på bara ett halvt sekel.

Två århundranden av relativt stillastående ledde till att Stockholm i mitten av 1800-talet var nedgången och smutsig; en av Europas ohälsosammaste städer.

I slutet av 1800-talet växte en helt ny, mer progressiv, stad fram. Industrialismens genombrott, järnvägen och Albert Lindhagens visionära stadsplan var viktiga byggstenar. Samtidigt stod demokratin inför sitt genombrott.

Nästa stora språng kom efter andra världskrigets slut med den snabba välståndsökningen under 1950- och 60-talen. Stockholm hade då också sin största befolkning någonsin med 808 300 invånare 1961.

Det svenska välfärdsamhället skapades och Stockholm blev skyltfönstret. Nya fina skolor, sjukhus, bibliotek, idrottsanläggningar uppfördes för allas välfärd. 40- och 50-talens förorter framstår idag nära nog som idyller, medan 1960-talens miljonprogramområden gjordes onödigt mastodontiska och ogästvänliga.

Jag själv hade förmånen att ett antal år på 1980-talet få arbeta som nära medarbetare till finansborgarrådet John-Olle Persson i Stockholms Stadshus. För en stockholmsgrabb kändes det naturligtvis extra tillfredsställande att titta på sin egen hembygd med detta översiktsperspektiv. Då fanns fortfarande en obändig vilja att förbättra levnadsförhållandena för alla stockholmare.  

På 1990-talet, med landets ekonomiska kris, kom – tyvärr – vändningen även i Stockholm. Solidariteten började naggas i kanten.

Det nuvarande moderatledda styret i Stockholm gick vidare med privatiseringar och utförsäljningar av gemensam egendom, inte minst de allmännyttiga bostadsföretagen. Resultat: Klyftorna mellan människor i staden ökar. Innerstaden riskerar att bli reserverad enbart för höginkomsttagarna.

För mig, med stockholmsrötter sedan flera generationer tillbaka, känns det dystert att staden i mitt hjärta blir påhoppad av debattörer av olika politiska kulör för att ha svikit allt vad rättvisa och gemenskap heter.

De som har svikit är de nuvarande politiska ledarna.
Och kom ihåg: I förra valet röstade nästan hälften av stockholmarna emot den ledningen.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA