Ett krigets dubbelspel

KRÖNIKA: JAN-ÅKE PORSERYD2004-04-07

”Extra TT-kommuniké. Ett stort allierat invasionsföretag mot Frankrike har, enligt idag på morgonen inkomna tyska telegram, inletts.”

Så inledde radions riksprogram sin sändning klockan 07.55 på Svenska flaggans dag den 6 juni 1944, för snart 60 år sedan. Texten lästes av välbekante TT-rösten Uno Stenholm.

Så fick svenskarna den första informationen om den amerikanska/brittiska invasionen i Normandie – D-dagen – som blev början till Hitlers och hans tyska rikes fall.

Men de nazistiska och fascistiska regimernas motstånd blev långdraget och grymt. Det dröjde nästan ett år – till den 8 maj året därpå – innan kriget i Europa var över. Japan undertecknade sin kapitulation först den 2 september 1945.

De västliga demokratierna hade länge stått handfallna inför Hitler och nazimens brott mot mänskligheten. Men de tog sig samman och kunde, tillsammans med Sovjetunionen, till sist stoppa och besegra Tyskland.

Landstigningen i Normandie för 60 år sedan kom alltså att spela en avgörande roll. Freden kom och demokratin räddades i vår del av världen.

Men vi får aldrig tillåta oss att glömma historien om den tyska förbrytarregimens försök att utrota det judiska folket.

Vi får inte heller glömma det fasanfulla kriget, där mellan 35 och 60 miljoner människor, soldater vid fronterna och civila, dödades under sex år (siffrorna är osäkra för fr a Sovjetunionen och Kina).

Sverige höll sig utanför kriget.

Vi förhöll oss neutrala, samtidigt som vi gjorde eftergifter mot tyskarna.

Detta, de svenska politikernas dubbelspel och dilemma, skildras mästerligt i en nyutkommen roman av Per Agne Erkelius och som jag läst med största intresse.

En sorts fred är bokens namn.

Den skildrar den svenska statsministern Per Albin Hanssons och regeringens tvekan inför en propå om att rädda tusentals judiska barn ur ghetton och läger i Europa.

Vi får följa maktmänniskan Per Albin Hanssons tankar och funderingar om denna begäran, som kom från en österrikisk rabbin 1943, under ett påkostat 70-årskalas för den storsvenska konstnären Oscar Sélim i dennes skulpturpark Villa Aquila i Stockholm.

Oscar Sélim (att gissa att det är en omskrivning för skulptören Carl Milles är knappast fel) är uttalad antisemit, beundrar Hitler och är god vän med Il Duce, Italiens fascistdiktator Benito Mussolini.

Romanen är en skarp litterär gestaltning av regeringens moraliskt tvetydiga inställning under krigsåren.

Det var en pragmatisk hållning från landets ledning, visst. Sverige slapp död och förintelse.

Men frågan är – Per Agne Erkelius sätter med sin bok saken på sin spets – om det var särskilt ärofullt.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA