Goda föresatsers hoppfulla tid
Alexander Armiento om den tid när landets gym intas av nya svettiga rekryter - och värdet av att sikta mot stjärnorna.
Nu är den tid när landets gym intas av nya svettiga rekryter, som föresatt sig en slankare, sundare tillvaro. Tidningarna fylls av artiklar om träning och hälsa och runt fikabordet funderar kolleger plötsligt på matens GI-värde och sin egen bukhöjd.
Andra stramar i stället åt den bildliga svångremmen – kylskåpet i lunchrummet är plötsligt fyllt av plastlådor med resultatet av sparsamhetens storkok. Och försäljningen av nikotinplåster skjuter i höjden när tusentals människor samtidigt ger sig i kast med den svåra uppgiften att sluta röka.
Även om jag själv avstått från att formulera några högtidliga nyårslöften, så har jag naturligtvis en del dåliga samveten som jag tänkte ta itu med – så här på det nya året.
— •l• —
Egentligen är det lustigt att vi knyter våra försök att bli bättre människor till ett visst datum, en synbart slumpmässigt vald punkt på jordens bana kring solen. Men det är ju inte så konstigt att en tom almanacka inbjuder till tankar om nyordning. De blanka sidorna fylls i min fantasi med timmar vikta åt städning, förkovran, träning.
De allra flesta av dessa goda föresatser brukar för min del inte vara ens hem till påska. Och jag är knappast ensam. »Kan de inte inse från början att de inte är personer som tränar?«, muttrade en vän – irriterad över svårigheten att boka ett träningspass, men tillräckligt erfaren för att veta att många av dem som nu slåss om platserna om någon månad inte längre syns till.
— •l• —
Spruckna målsättningar tycks inte vara förbehållna vanligt folk. »Jag har alltid haft samma nyårslöften: att sluta röka, att börja ha bh och att sluta shoppa« sade skådespelerskan Cameron Diaz när skvallertidningen US Weekly frågade om hennes utfästelser. Och hennes kollega Brian Austin Green, mest känd som David i tonårsserien Beverly Hills, konstaterade lakoniskt: »Det verkar vara att sluta röka, varje år. Vi får se hur det går den här gången«.
Vi kan ana hur det slutar för Cameron, Brian och oss andra. Men jag är glad att vi försöker. Det finns något rörande över dessa förhoppningar om att bli en betydligt bättre människa som så många av oss när. Något djupt hoppfullt i vår förmåga att hålla oss med höga ambitioner, även sådana som kommer på skam. Vi tror på något bättre. Vi siktar ogenerat mot stjärnorna för att eventuellt, i bästa fall, orka till trädtopparna.
För ibland resulterar väl ändå de där föresatserna i någon bestående effekt? För min del känns det i och för sig oroande sällsynt, inser jag plötsligt. När jag minns oanvända gymkort, ett utstuderat mappsystem som skulle bringa ordning på hemmakontoret, hushållsbudgeten som sprack. Alla barn av januari månad, bara olika år.
Men jag låter mig inte nedslås. Den här gången ska det gå bättre, jag ska trotsa de dåliga vanornas dragningskraft, bryta mig fri, nå de höjder jag drömmer om.
Vi ses i trädtopparna. Om jag nu orkar dit.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
