Heta frågor vi helst vill slippa tänka på
Få politiska ledare tycks vilja gå före och minska det egna landets utsläpp.
Varningarna för temperaturhöjningar, smältande polarisar och stigande havsnivåer är inte nya. Men när FNs internationella klimatpanel nyligen släppte sin rapport var enigheten större än någonsin om att farhågorna är befogade och att huvudorsaken till utvecklingen är människans utsläpp av växthusgaser.
Att vända utvecklingen är svårt och kostsamt. Det tvingar oss att ändra vår livsstil. Mer än vad vi kanske vill fundera på. Jodå, det känns rätt lätt att skriva under en kvällstidnings upprop och lova att byta till lågenergilampor. Jag sparar några kronor på elräkningen och räddar världen. Ända tills jag åker iväg på min välförtjänta semester och koldioxidbesparingen från hundratals energisnåla lampor bokstavligen går upp i röken från flygplansmotorerna.
Det är inte bara jag som helst vill slippa tänka på sådant. Det är inte så konstigt att politiker och industriföreträdare försvarat vår livsstil genom att hänvisa till de forskare som varit skeptiska till teorierna om global uppvärmning. Men i takt med att enigheten om hotets allvar blivit allt större hörs färre och färre sådana argument. Till och med USAs president George W Bush talar nu om att begränsa oljeförbrukningen.
•l•
Men beslutsfattarnas omvändelse i ord avspeglas ännu inte till fullo i praktisk handling. Några kännbara åtgärder har inte Bush lanserat. Och i Sverige kommenterade Fredrik Reinfeldt FN-rapporten med att det främst är andra länder som måste minska sina utsläpp.
Det illustrerar politikens problem. För det första är det svårt att driva igenom smärtsamma åtgärder nu, när en hotande katastrof tycks vänta först ett antal år in i framtiden. Det är snudd på omöjligt att låta kortsiktiga prioriteringar – jobb och välfärd i dag – stå tillbaka.
För det andra är det svårt för jordens alla regeringar att ta ett gemensamt ansvar – och till synes helt omöjligt att enas om hur detta ansvar ska fördelas. Få politiska ledare tycks vilja gå före och minska det egna landets utsläpp medan alla andra fortsätter att puffa ut rökmoln i samma tempo. Det så kallade Kyotoavtalet gjorde ett försök att ta ett globalt grepp men stötte på problem när bland andra USA vägrade att skriva på. Och de länder som nu industrialiseras i snabb takt vill självklart inte avstå sina ambitioner att nå den levnadsstandard vi i den rika världen har.
•l•
Men när demokratiskt valda politiker inte vill tänka långsiktigt och samsas över gränserna beror det naturligtvis inte på att de är korkade. Nej, de tror bara att en sådan handlingsväg är »politiskt omöjlig« – vilket innebär att de räknar med att väljarna skulle underkänna politiken vid valurnorna. De valda representanternas kortsiktighet är vår egen. Bara om världens medborgare förstår och står bakom de tuffa prioriteringarna kommer de att kunna genomföras. Det är också ett tufft ansvar att leva upp till.
Sen skadar det ju knappast om vi byter till lågenergilampor också.
Alexander Armiento
Chefredaktör
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
