Ira Mallik: Sluta snacka – fram med pengarna
Vissa saker blir man bara inte klok på – och galen av. Nuförtiden är precis alla överens om att det är väldigt, väldigt fel att kvinnor har lägre lön än män. Fråga vem som helst. Fråga finansminister Anders Borg, surfarbrorn i Ica-kön, Svenskt Näringsliv, facket eller någon känd antifeminist. Det finns ingen som försvarar löneskillnader mellan könen.
Det skulle kunna få en att tro att någonting har hänt. Att förändringar inträffat, till exempel. Att den ekonomiska jämställdhetens paradis hade upprättats i konungariket Sverige. Men... nej, nej. På femton år har inte löneklyftan mellan kvinnor och män minskat. Det enda som har hänt är att alla säger att den är... typ... fel.
•l•
Att säga sig vara emot strukturell lönediskriminering är uppenbarligen en helt annan sak än att agera för förändring. Kvinnor får 92 procent av mäns löner. Så var det 1992, så var det 2006. I vissa kvinnodominerade sektorer är lönen så låg att det är omöjligt att försörja sig själv på en lön – och än mindre ett eller två barn. Lägstalönen för Kommunal är så här mitt i avtalsrörelsen fortfarande 13800 kronor i månaden för heltidsarbete.
Låga kvinnolöner gör att kvinnor tar ut föräldraledighet eller går ned till deltid. Och så sitter hon i musfällan med sämre ekonomi och sämre pensionsutsikter – trots att hon arbetar lika mycket som sin partner. Problemet är bara att en stor del av hennes arbete är obetalt.
År 2007 är det inte en självklarhet att en kvinna ska kunna försörja sig själv. Trots att svenska kvinnor förvärvsarbetar mest i världen. Och som om inte det är nog – trots att kvinnor som grupp tjänar mindre pengar än män försörjer de i genomsnitt 1,4 personer fler.
Mystiskt – hur går det ihop? Senaste tidens mediala »väskdebatt« om konsumtion, lyxhandväskor, medelklass och inredning kanske inte angår alla, helt enkelt. När jag intervjuade en ensamstående mamma om hennes ekonomiska situation pratade hon om 50-lappar som inte räckte, skolutflykter som kostade några tior och om makaroner i slutet på månaden. Hon pratade inte tapeter eller handväskor. Den enda som överhuvudtaget nämnde konsumtion var tonårsdottern, som menade att det faktiskt är ganska onödigt med märkeskläder – även om det kanske är snyggt.
•l•
Så vems ansvar är det då att kvinnor tjänar mindre än män? Vem är det som får ta och skärpa sig? Arbetsgivarna? Facket? Politiska makthavare? Politiker som blir arbetsgivare i kommun och landsting? Näringslivet? Kvinnor som går ner i tid? Mansdominerade yrkesgrupper som inte vill stå tillbaka i löneförhandlingarna? Chefer som värderar mäns arbete högre?
Nej, det går inte att peka ut en ensam »skyldig«. Däremot finns det inte någon som kan svära sig fri från ansvar. Och det räcker inte med att skenheligt orera om hur fel det är med orättvisa löner, utan det är egentligen mest
en sak det handlar om...
Plocka fram cashen, för böveln.
•l•
Ira Mallik är frilansjournalist och chefredaktör för tidskriften Re:public Service.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
