Karolina Ramqvist: Vår jämställdhet – och de andras
Det är dagen före parlamentsvalet i Italien och som svar på en fråga om de italienska feministerna säger vänsterpolitikern och före detta The Economist-journalisten Tana de Zulueta: »Dom ringde oss i vintras.« Tana de Zulueta sitter i senaten som en av knappt tio procent kvinnor och den enda av utomitaliensk (spansk) härkomst. Hon har arbetat för kvinnors rättigheter på en mängd olika områden – men hon säger utan att blinka »Dom« om feministerna.
Tana de Zulueta liknar italiensk feminism vid en bäck som rinner upp och ner genom marken. Just nu är den nästan helt underjordisk. Tidigare i år kom feministerna upp i ljuset endast för att demonstrera mot Berlusconis försök att begränsa den fria aborten, den som de själva var med och drev igenom på 1970-talet. Det är alltså samma kvinnor nu som då, feministtillväxten är liten. Det är en situation långt från Feministiskt initiativ i Sverige och spekulationerna inför valet här. I Italien förefaller feminism per definition vara något som inte existerar i parlamentet.
•l•
I VALRÖRELSERNA bekänner politiken färg och allt är relativt. I Berlin 2005 blev svaret på frågan om vad den tyska feministrörelsen hade på gång inför valet att det inte existerade någon sådan rörelse, att jämställdhetsfrågor inte fanns på agendan över huvud taget. Förutom »järnladyn« Angela Merkel vimlade det på de tyska valaffischerna av mustascher, skägg, storporiga näsor och en rent grafisk farbrorsstil som säkert hade verkat helt normal i Sverige för tio år sedan men som inte funkar här längre. »Man måste komma ihåg«, sa en tysk politiker, »att svenskorna kommit så mycket längre. Här i Tyskland är mer än trettio procent av kvinnorna hemmafruar«.
Så varför känns det ändå inte bra? Varför är »svenskorna« inte nöjda?
•l•
FÖRUT BRUKADE jag alltid tänka att de svenska genusvetare som säger att det inte finns några gradskillnader i ojämställdhet är aningen överdrivet petiga. I Jamaica ingår det i det demokratiska valkampanjarbetet att köra runt i en Lexus-jeep och skjuta i luften med handeldvapen och kasta ut t-shirts till väljarna för att demonstrera sin makt. Men ju mer jag ser av val i länder som betraktar Sverige som ett progressivt föredöme, och själva hamnar långt ner på den förmätna svenska jämställdhetstermometern, desto tydligare blir det att de där petnoga genusvetarna har rätt: antingen är det jämställt eller också är det inte jämställt. Det är inte fruktbart att betrakta jämställdhet utifrån en idé om att det finns en färdig feministisk skala som mäter människors frihet lite i taget. Det kan inte vara balans och obalans samtidigt.
Sverige är helt enkelt inte ett föredöme. Om det vore så skulle man som gäst på ett seminarium i en europeisk valrörelse inte känna sig som en idiot inför blicken på sig själv och den egna delegationen av jämställda svenskar: tre kvinnor och tjugo män.
AV KAROLINA RAMQVIST
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.