Mammor på gott och ont

KRÖNIKA2005-06-20
Av:  Sanna Töringe

Mamma finns hos oss hela livet, vare sig vi vill eller inte. Hon finns som en skugga som ofta gör sig påmind. Hur ska den bästa mamman vara? Hon ska i alla fall inte ligga under en säng och gråta och inte ta livet av sig och hon ska heller inte tycka bättre om en lillasyster.

Marie Lundquist är märkligt fri i sitt skrivande när hon i korta prosatexter snuddar och cirklar runt och boxas med sin längtan efter den mamma som försvann och lämnade henne ensam kvar. Monolog för en ensam kvinna (Albert Bonniers) är ett konstverk som man kan vrida och vända på, läsa och läsa om.

Många saker är obegripbara för mig, men det gör ingenting. Jag tänker så gärna på den ensamma kvinnan och på brevbäraren som hjälper henne att minnas.

•l•

I sin självbiografi Gränslöshetens tid (Natur och Kultur) skriver Eeva Kilpi också om sin övergivenhet och längtan efter sin mamma. Ann-Christine Relander har översatt.

Författaren växte upp i Karelen och har använt sina minnen i flera böcker. Denna handlar om den goda tiden, innan Finska vinterkriget. Här vänder mamman bort blicken och lägger sig i sängen, tätt intill den lilla systern.

Eeva Kilpi är gammal när hon skriver detta och reflekterar så här i en dagboksanteckning: ”Moderskap är en så krävande uppgift att det inte vore konstigt om mammor stup i ett blev förvirrade och gjorde sig skyldiga till hemska saker.”

(I en av mina gamla favoritböcker, Vardagens ting, skriver Marguerite Duras att i stort sett alla mödrar är mer eller mindre vansinniga.)

Kilpi är arg på sin mamma, övergivenheten förföljer henne hela livet. Hon arbetar på försoning, men det känns hycklande när hon skriver snällt om modern. Jag tror att vreden över att vara bortvald så har präglat hennes liv att hon skulle vilja skrika inför sina minnen.

I den lilla flickan Eevas värld är det i stället ”fammo” som är den ständigt mjuka famnen. Som en muminmamma går hon runt med sin stora svarta väska och ordnar allt på bästa sätt.

Utom en gång, då fammo i smyg späder ut den fattiga och magra tvätterskans mjölk med vatten. En avgrund öppnar sig inför orättvisan och Eeva minns händelsen sextio år senare.

•l•

Tre kvinnor skriver om sina mammor. Den tredje, Anne-Marie Berglund, har just en sådan mamma som bara har ögonen på sitt barn, detta enda. Den dottern verkar aldrig jaga trygghet utan ger sig ut på ständigt nya farligheter i främmande länder hos främmande män.

Hela tiden rapporterar hon hem till mamma, som stickar varma halsdukar och sparar alla brev. Den mamman levde enbart för kärleken till sin dotter, ett mycket sorgligt öde.

Breven till mamma (Albert Bonniers) är en underbar bok, men jag är starkt partisk, för Anne-Marie Berglund har jag alltid tyckt så mycket om. Hon är en av de bästa.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA