Maria Wallin: Tusentals gömda – och glömda – barn
De många barn som växer upp med skyddad identitet lever i en utsatt position. Okunskap och misstag från det allmänna riskerar att göra tillvaron ännu svårare, skriver tidskriften Socialpolitiks chefredaktör Maria Wallin.
Ni möter dem ibland – de mer än 11 000 personer i Sverige med skyddade personuppgifter. Nästan hälften är barn:
»Jag kan inte säga vad jag egentligen heter. Vi har bytt efternamn också. Jag måste försöka lära mig det, men jag säger fel ibland.«
I de flesta fall handlar det om kvinnor som hotas av en man de tidigare haft en relation med. Har kvinnan barn omfattas även de av skyddet.
En hemlig uppväxt får allvarliga konsekvenser för barnen.
I rapporten G(l)ömda – om kvinnor och barn med skyddade personuppgifter (Umeå universitet 2007) får barnen komma till tals. De ger en bild av ständig otrygghet, skräck och rädslor, ideliga uppbrott, splittrad skolgång och en osäker identitetsutveckling, för vem är man när man inte får tala om sig själv eller varifrån man kommer?
»Jag har bara två kompisar. Jag måste tänka på skyddet hela tiden… då kan jag ju inte prata med vem som helst.«
— •l• —
Barnen är ensamma och isolerade. De har mardrömmar, sömnstörningar och koncentrationssvårigheter. Smärtor i kroppen, magont och huvudvärk. Det ständigt överhängande hotet och rädslan för att fadern/mannen ska hitta dem gör att de alltid är på sin vakt, ständigt på helspänn.
I höstas skrev forskaren Katarina Weinehall i tidskriften Socialpolitik om de här barnen. När jag som redaktör jobbar med en text kryper den under skinnet, och jag kan inte glömma dessa barn. Tänk alla de gånger vi – utan att reflektera – uppger våra personuppgifter: för att gå en kurs, få lånekort till biblioteket, delta i föreningslivet, handla med kort i butiken. Så självklart.
»Jag kan göra många saker. Men inte idrott. De skulle ha alla nummer och gatan och så.«
— •l• —
Vi behöver förändra vårt sätt att tänka kring de här barnen och deras mödrar. I dag kan mannen ha umgängesrätt även om modern och barnen har skyddad identitet. Är det rimligt? Det är han som står för våldet, som hotar och förföljer. Det borde vara upp till honom att förändra sig och leva upp till kraven för en tillräckligt god far, innan han får umgås med barnen.
Vi bör göra ordentliga riskbedömningar när beslut om skydd fattas, utse en »skyddshandläggare«, så att kvinnan själv slipper ta kontakt med organisationer och myndigheter och om och om igen berätta sin historia och bevaka sina rättigheter. Vi bör ge fiktiva personnummer samt ekonomisk kompensation för inkomstbortfall och extra omkostnader.
Ett stort problem är också att myndigheter och organisationer, av obetänksamhet eller bristande rutiner, röjer personuppgifter. Ofta måste kvinnan och eventuella barn fly hals över huvud, utan vare sig tid eller ork att lämna in formella klagomål – vilket kan vara orsaken till att få läckor kommer till exempelvis Försäkringskassans, Skatteverkets eller JOs kännedom. Inte att de sällan inträffar.
Jag kan bara lyfta frågan. Det är ni som arbetar i det offentliga Sverige
som kan agera!
Maria Wallin är chefredaktör för tidskriften Socialpolitik.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
