Motgiftet heter Moodysson

KRÖNIKA: SAHLIN2005-03-15

Det var tidigt 70-tal och Jaques Costeau var lika het bland oss barn som James Bond och Fantomen. Undervattensfilmare! Det var det jag skulle bli – om jag nu någon gång kunde lära mig att simma, och släppa min gäddfobi.
   Samtidigt, på andra sidan stora Atlanten, satt den blivande regissören Wes Andersson och närde liknande drömmar – alla fall om man får döma av hans senaste film, Life Aquatic. Precis som det publika genombrottet The Royal Tenenbaums (se den, om ej ännu sedd) är detta en lakonisk släktskrönika i bjärta grundfärger, men här befinner vi oss alltså mest till sjöss, ofta under ytan där aldrig tidigare skådade fiskar bor. Temat är på intet sätt originellt: ansvarslös och egoistisk fadersfigur tvingas att konfrontera sig själv och sin dödlighet, men utförandet är fullständigt eget, gravt underhållande och alldeles, alldeles… underbart. Precis som Bill Murray i huvudrollen som Costeau-kopian Steve Zissou.

•l•

Ännu mer världsfrånvänd är den indiska dansanta Bollywood-filmen (eller masala, som den heter i Indien), som på senare tid i allt högre grad har influerat den västerländska filmen – och, för all del, vice versa. Med Kärlek och fördom tar regissören Mira Nair steget fullt ut och gör masala av Jane Austens Stolthet och fördom. Musikaler har aldrig fått undertecknad att gå i spinn, och jag roterar kanske inte nu heller, men det är onekligen kittlande att se kulturer blandas på ett sätt som Migrationsverket aldrig skulle kunna drömma om. Visst, masala-traditionen brukar skyllas för naivitet; den bygger på att publiken kan köpa utopier, att den tror på plötsliga sprickor i verklighetens kompakta mur av fördomsfullhet – men det gör ju faktiskt all annan populärfilm också, runt om i världen. Drömmar säljer, de kan vara underhållande, men de är av sin natur flyktiga. Minnet av krossade drömmar består däremot.

•l•

Som i Kärlek tur & retur. Det ska mycket till för att locka gemene svensk till en fransk film (om den nu inte hyser några bystdrottningar och en hel massa biljakter) och det är väl mot den bakgrunden man ska bedöma den glättiga, men tyvärr missvisande, svenska titeln. Men 5x2, som filmen heter i hemlandet är inte en romantisk komedi om skyttelverksamhet – snarare en pragmatisk snabbkurs i hur man får ett förhållande att spricka. Eller, om man vänder på det, en genialt enkel men verkningsfull session i parterapi. Och det är precis vad regissören François Ozon gör: vänder på det, alltså. Filmen börjar i slutet och slutar med begynnelsen – och sedan fortsätter filmen att växa en bra stund efter det att du har lämnat biografen.

Ännu längre ner i den mentala källaren jobbar Lukas Moodysson. Alla lyckopiller från Hollywood och Indien har ett balanserande motgift, och det heter just nu Ett hål i mitt hjärta – som i korthet berättar om alienation, förnedring och av-
trubbning i ett samhälle byggt på falska
drömmar och tillfredsställandet av kickar.
Moodyssons film sågs av ynka 25 000 svenskar
när den gick på bio. Den är värd mer – och
finns från och med nu hos din lokala video-
nasare.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA