Musik medevig lyskraft

KRÖNIKA: PORSERYD2005-03-15

I dagarna för femtio år sedan dog en av jazzmusikens giganter, altsaxofonisten Charlie »Bird« Parker, 35 år gammal.
   »På den tiden brukade Bird spela solon på åtta takter. Men vad han gjorde på dom åtta takterna var nåt helt annorlunda. Han lämnade alla andra efter sig i ett dammoln med sitt lir. Snacka om att jag glömde bort att spela, jag minns att de andra musikanterna kunde glömma bort att komma in i tid för att dom lyssnade på Bird så mycket. Fan anamma vilka prylar Bird spelade på den tiden.«

Så skriver en beundrande Miles Davis i självbiografin Miles om sitt första möte med Parker i mitten av 1940-talet.

Charlie Parker föddes i en fattig familj i Kansas City 1920 med en alkoholiserad far, före detta vaudevilleartist. USA var då ett nästan ofattbart segregerat samhälle. De svarta sågs som andraklassens medborgare, om ens det.

•l•

Drogberoendet och den afroamerikanska tillhörigheten kom att prägla hela hans liv.

Han började själv med marijuana vid 14 års ålder och i det vita Amerika fick han aldrig – förrän möjligtvis långt efter sin död – ett rättmätigt erkännande för sin musikaliska begåvning.

Han blev i mitten av 40-talet en bebop-jazzens frontfigur tillsammans med Miles Davis och Dizzy Gillespie. En friare och spänstigare jazz än hos de swingstorband som dittills hade dominerat. Här fick svarta musiker en fristad.

1950 gjorde Parker en omsusad Sverigeturné. En dryg novembervecka reste han med den svenska jazzeliten. Lite sömn, mycket alkohol för Parker, men samtidigt bländande musik.

»Så kom då Charlie »The Bird« in på scenen och vräkte ur sig kaskader av dynamitladdade bopfraser. Han var i överraskande god form och särskilt under den senare konserten höll publiken på att riva ner taket (i Konserhuset i Stockholm) av förtjusning…« skrev Olle i Aftonbladet 21/11.

»Det blev ett verkligt tonfyrverkeri, en fantastisk uppvisning av Parkers bländande teknik och fullödiga ton« noterade Olle Bull i Skånska Dagbladet 23/11.

Turnén i Sverige blev en musikalisk succé. Men för Parker personligen blev det ytterligare en skjuts i utförsbacken.

•l•

Han kom tillbaka till USA »helt utslagen« och togs in på sjukhus för en cancertumör. Han fortsatte att spela framgångsrikt på jazzklubbar i USA, men hälsotillståndet försämrades.

Den 12 mars 1955 avled han när han tittade på bröderna Tommy och Jimmy Dorseys swingstorband på TV. Dödsorsakerna var: lunginflammation, magcancer, skrumplever och en hjärtattack.

Charlie Parker hade bränt ut sig snabbt och hans personliga liv kan liknas vid en tragedi. Men han lämnade efter sig en musikalisk gåva av evig lyskraft.

Det finns en uppsjö av CD-skivor med Parkers musik att välja mellan (allt är inte av teknisk toppkvalitet – lyssna före inköpet).

Jag vill rekommendera några enskilda inspelningar:

Parker’s Mood, naturligtvis, från 1948. Star Eyes från 1950. Moose the Mooche, inspelad 1946. Milestones
med Miles Davis från 1947.

Ingen musikälskare borde missa dem.

Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.
Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA