Ogenomtänkt "jobbprogram"
Att komma överens trots att man har motstridiga intressen är en utmaning. Vi möter alla sådana situationer både på jobbet och privat. De flesta av oss tycker att det är ganska svårt. Situationen kan bli spänd, tonfallet irriterat. Ibland är det svårt att formulera argumenten för sin sak. Och efteråt grubblar man gärna på om man borde ha gjort på något annat sätt.
Det är lätt att frestas att låta bli att ta strid. Men det är inte heller så lyckat. »Konflikträdd« är inte direkt ett smickrande omdöme. Och att aldrig diskutera sina meningsskiljaktigheter är knappast ett recept på en god relation.
Faktum är att förhandlingar är nödvändiga – i privatlivet
såväl som i yrkeslivet. Men i jämförelse med de högljudda
konflikter många är vana vid från familjens arena går det
mestadels städat till på den svenska arbetsmarknaden.
•l•
Under våren fick en stor del av landets löntagare nya centrala avtal. Bara i några få fall gick vägen dit via arbetskonflikter.
På det statliga området har parterna just satt sig ned och börjat prata. På vissa områden står man rätt långt ifrån varandra. Det betyder inte att det inte går att nå en kompromiss. Det har man klarat förr.
Skulle det ändå inte lyckas denna gång, så finns det klara och tydliga spelregler för hur en konflikt går till. Mina journalistkolleger på dagstidningarna har just gått in i en sådan strid. När detta skrivs har båda parter varslat om stridsåtgärder.
Det kan tyckas tråkigt när det går så långt. Men det är alltså sällsynt. I de allra flesta fall kommer man överens utan att ens andas om strejk och lockout.
Den anda av ömsesidig respekt och konstruktiv dialog som funnits mellan fack och arbetsgivare är en viktig förklaring till att det gått så bra för Sverige. Starka fackliga organisationer har garanterat stabilitet. Tack vare ett gott socialt skyddsnät har facken också kunnat acceptera strukturomvandlingar och inte tagit strid för att bevara olönsamma arbetsplatser och branscher.
I länder där facken är svagare blir tonläget hårdare. Man går ofta ut i konflikt, inte bara för att nå avtal. Det strejkas mot uppsägningar, omstruktureringar och politiska utspel och reformer. Då går också många fler arbetsdagar förlorade. Och det hotar tillväxt och konkurrenskraft.
På den svenska arbetsmarknaden tecknas fleråriga avtal, och sedan råder fredsplikt. Det är en ordning värd att vårda, och det finns inga starkare argument för att trixa med systemet.
•l•
Ändå har centerpartiet nu lanserat ett »jobbprogram« där man vill inskränka konflikträtten. Förslagen tycks syfta till att försvaga facken, med det underliggande argumentet att de missbrukar konfliktvapnet. I en internationell jämförelse framstår ett sådant påstående som löjligt. Idéerna är ogenomtänkta och skulle ställa till fler problem än de löser.
Några enstaka konflikter betyder inte att en relation inte fungerar. Det gäller även förhållandet mellan fack och arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden. Ibland kommer man inte överens, och då får man hantera det – det är en del av livet som vi alla måste acceptera.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
