Oline Stig: Vem blir hjälpt av en handlingsplan?
Nu var det dags igen. Tre kommuner krävs på skadestånd för att skolelever blivit mobbade. Femsiffriga belopp ska utgå till de drabbade. Larmrapporterna om mobbning på landets skolor återkommer lika plikttroget som gubben vinter varje år. Och de är lika bistert iskalla och enahanda. Det är samma mumlande rektorer som beklagar det inträffade, samma skrämmande statistik, samma upprörda utspel från politiker om hårdare tag, åtgärder och skärpta lagar.
Hur hårda ska lagarna bli för att barnen ska bli snälla mot varandra? Mitt morgonkaffe svalnar. Jag får en gnagande känsla av att något inte stämmer.
•l•
Jag blev retad i trean. Tjejerna i klassen läste min dagbok, skrev lappar och gjorde miner bakom ryggen. Jag höll tyst tills jag blev slagen. Då sprang jag hem och grät. Mamma tog mig
i famn och viskade att jag var bäst i världen. Mina plågoandar var idioter och skulle säkert få hemska liv. Mitt liv skulle bli underbart. Det låter konstigt, men trösten hjälpte. Jag hittade en strategi att bemöta mina fiender med överlägset förakt. Jag skulle minsann visa dem! Min mammas metod var primitiv. På 70-talet fanns inga handlingsplaner mot mobbning eller lagar mot kränkande behandling. Frågan är vad det gör för skillnad. Hade jag blivit hjälpt av en handlingsplan som inte fungerar? Hade jag mått bättre av att stämplas som mobboffer och få 40 000 kronor på banken när skadan redan var skedd?
För ett par år blev jag vittne till skillnaden mellan teori och praktik i dagens skola. Min son ville inte gå upp på morgnarna. Snart förstod jag hur det var fatt. Jag ringde hans lärare, som ursäktande förklarade att de inte fått lära sig något om mobbning på Lärarhögskolan. Rektorn berättade att skolan visserligen hade en handlingsplan, men att den bara användes när någon verkligen var mobbad. När hon frågade min son om han verkligen var det sa han förstås nej. Vem vill vara ett mobboffer?
•l•
Det är två saker som inte stämmer med den svenska antimobbningspolitiken. Det första är lärarnas och rektorernas brist på kunskap i ämnet. En grundkurs i psykologi och läran om grupprocesser borde vara ett lika självklart ämne som pedagogik på Lärarhögskolan. Utan kunskap är alla handlingsplaner meningslösa.
Det andra är den falska föreställningen att kränkande behandling går att lagstifta bort. Jag är ledsen att säga det, men att bli kränkt då och då tillhör livets realiteter. Barn blir inte snällare mot varandra av strängare lagar. De slutar inte mobba varandra för att det finns en lag som förbjuder det. Det enda vi vuxna kan göra är att öppna våra ögon och inse att det pågår. Överallt, hela tiden. Vi måste göra vad vi kan för att lösa konflikterna. Framför allt måste vi ingjuta mod i de drabbade. Om du aldrig får höra att ditt liv kan bli underbart riskerar du att bli ett mobboffer livet ut.
Oline Stig är författare. Hennes tredje bok, novellsamlingen Den andra himlen, utkommer i dagarna.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
