Patienternas århundrade

KRÖNIKA: ÅSA MOBERG2004-04-07

Socialstyrelsen kom i mars med en lägesrapport om samhällets individ- och familjeomsorg. Den visar bland annat att socialbidragsbehovet har minskat och kommunernas insatser för barn och unga ökat. Det senare gäller familjehemsvård och institutionsvård.

Men hur går beskedet om ökade satsningar på barn och unga ihop med alla rapporter om nerdragna resurser till skolan? Skolpsykologer är ett utrotningshotat släkte och barnpsykiatrin är nerbantad överallt, väntetiderna varierar från några månader till mer än ett år.

Familjehem och institutionsvård, det som alltså fick kosta mer under 2003, är de vårdformer som ligger ”högst upp i vårdkedjan”, de instanser som man måste ta till när ingenting annat hjälper, eller därför att ingenting annat finns.

Där hamnar barn och ungdomar när socialtjänsten kopplas in, ofta i samband med kriminalitet. Kommuner kan inte ”välja” mellan att satsa på dessa vårdformer för barn och unga eller avstå, lika lite som staten ”väljer” att satsa på kriminalvård för vuxna. Ökade utgifter här kan lika gärna tolkas som ett misslyckande för samhället som helhet.

Föräldrar med handikappade barn har sämre ekonomi och sämre hälsa än andra, meddelades i en annan rapport från Socialstyrelsen. Situationen för barnen har förbättrats, men mycket återstår att göra, i synnerhet för barn med psykiska funktionshinder. Nio olika lagar reglerar samhällets insatser för barn med neuropsykiatriska problem. En familj kan behöva hålla kontakt med femtio myndighetspersoner.

När man träffar familjer som är intvingade i dåliga stödsystem ser man hur otydliga lagar och okänsliga hjälpare blir ett lika stort lidande som det problem man söker hjälp för. Föräldrarna får svårt att leva ett eget liv, de är oftare ensamstående och oftare långtidssjukskrivna, visar Socialstyrelsens rapport. Föräldrarna får betala det som budgetbalanserande politiker sparar.

När det talas om att ”utnyttja systemet” avses enskilda som utnyttjar samhället. Motsatsen, som är mycket vanligare, talas det sällan om: anhöriga som arbetar gratis, ofta dygnet runt, därför att samhällets omsorg inte fungerar. Inget skyddsombud kan ingripa. Anhörigvård hemma är bara ett arbete för den lilla grupp som har avlönad anställning.

Den som inte har lön har inga rättigheter heller, medge att det är fiffigt ordnat från samhällets sida. Minst ett par hundra tusen medborgare tillhör den nya tidens oavlönade vårdslavar. Om 1900-talet var det sekel när de löneanställda organiserade sig och krävde mänskliga rättigheter kommer 2000-talet att bli patienternas, klienternas, brukarnas, och deras anhörigas århundrade.

Det blir en spännande tid, med många fantasifulla initiativ vid sidan av de etablerade politiska vägarna.

Åsa Moberg är journalist, författare och krönikör i ST Press.
Åsa Moberg är journalist, författare och krönikör i ST Press.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA