Petter Larsson: Konsten att klämma åt underklassen
En av liberalismens vackraste och mest grundläggande tankar är att varje vuxen människa vet sitt eget bästa.
Vi har nu en regering som gärna berömmer sig av att vara just liberal. Den tror på fria människors frivilliga samverkan och skaparkraft.
Men samtidigt, har det visat sig, vill den använda statsmakten för att tvinga medborgarna till det ena eller det andra. Vi ska jobba mot socialbidrag, flytta efter jobben, sitta 30 timmar i veckan och ringa på jobb under övervakning av arbetsförmedlare, skaffa sjukintyg från första sjukdagen och så vidare.
Motsägelsefullt? Javisst.
Men det löser man med lite ordmagi. Tvång kallas garanti, kontroll blir coachning, men det verkliga succétricket är
gummibegreppet »utanförskap«. De som befinner sig i utanförskap är såsom barn, inte riktigt kapabla att hantera självbestämmande på det sätt alla vi andra kan.
Utanförskapet kan tillskrivas alla som man för tillfället vill köra med. Invandrare, sjuka, fattiga, ungdomar, arbetslösa, förortsbor, norrlänningar – bara fantasin och opinionssiffrorna sätter gränser.
•l•
Begreppet ekar av det som en gång kallades »fattigdomskultur«, culture of poverty, som myntades på 1960-talet av den amerikanske socialantropologen Oscar Lewis. Han hävdade att de fattiga utvecklar sin egen, särskilda, livsstil, de uppfattar ofta sig själva som hjälplösa, är okunniga om sin omvärld,
politiskt ointresserade, misstror myndigheter och så vidare. Och att denna »kultur« kan bli permanent och till och med gå i arv. Man kan fastna i utanförskap, som vi säger i dag.
Teorin har kritiserats sönder och samman av andra forskare, som bland annat visat att den inte är allmängiltig, att de fattiga inte är någon enhetlig grupp och, kanske viktigast, att den är för statisk: när samhället ändras, till exempel genom att människor får det lite bättre, så ändras också beteenden och attityder.
Men tanken har bitit sig fast. Antagligen för att teorin är så politiskt användbar. Den lägger en del av skulden för fattigdomen på de fattiga själva och är därför som gjord för en rejäl uppsträckning av underklassen.
•l•
Några av dessa lite mindre myndiga medborgare sitter varje dag – under hot om indraget socialbidrag – på ett så kallat
arbets- och utvecklingscentrum (AUC) i Malmö. En äldre man är kroniskt sjuk, borde kanske inte jobba. En annan har språkproblem. Han sitter i rävsaxen: utan jobb får han ingen vettig språkträning och utan bättre svenska är det svårare att få jobb.
De pratar gärna om vad de uppfattar som meningslöst tvång, men vill inte ställa upp på någon intervju, än mindre med namn eller bild. Säger de sitt hjärtas mening i en tidning kan de få problem med socialkontoret, tror de.
Det har de antagligen rätt i. De vet nog, efter omständigheterna, sitt eget bästa.
•l•
Petter Larsson är frilansjournalist. Han har gett ut boken Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
