Ulrika Knutson: Därför står vi ut med våra folkvalda

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2014-08-26
I valtider får nyanserna stryka på foten och överbuden blir fetare ju närmare valdagen vi kommer. Men vi ska ändå vara rädda om politikernas goda rykte, skriver journalisten och författaren Ulrika Knutson i sin krönika.

Hur var det Bismarck sa? Aldrig ljugs det så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.

Det ligger en del i det. Men kan man tänka sig en val­rörelse utan slagkraftiga halvsanningar? Vi väljare vet ju att nyanserna får stryka på foten och att överbuden blir fetare ju närmare valdagen vi kommer. Vi kanske rent av genomskådar det.

Är det valrörelsen som talar om hur demokratin mår? Eller är det allt detta andra, det mindre spektakulära, som händer mellan valen?

Mellan valen är det grötlunk. Då tappar partierna medlemmar – allt färre vill hålla i klubban, koka kaffe eller knacka dörr. Men de folkvalda strävar på.

Mellan valen gör Socialdemokraterna och Moderaterna upp om försvarspolitiken som om det inte existerade några Saudiaffärer i världen, eller just för att Saudiaffärerna tillhör mellanvalspolitiken.

Mellan valen suckar socialdemokrater lättat över att högerpolitikerna sänkt galopperande bidragsnivåer, så att de slipper ta ansvar för saken. Det skulle just se ut.

Mellan valen suckar de borgerliga lättat för att sossarna redan på sin tid satt i gång alla avregleringar, av finansmarknad, skola och järnväg. Det hade de aldrig fått igenom själva.

Men mellan valen sätter sig också ivriga politiker från alla partier i utredningar, för att försöka förstå komplexa samhällsproblem och framtida våndor att kompromissa om.

Mellan valen är det arbets­myrorna som sliter, divorna syns inte till. Fast divorna behövs ju också i politiken, som publik­dragare och slagpåsar. Årets valrörelse har Gudrun Schyman att tacka för mycket. Det är en offentlig hemlighet att många väljare som aldrig skulle drömma om att rösta på Feministiskt initiativ nog gärna skulle vilja se Gudrun Schyman i riksdagen, läsandes lusen av patriarkatet.

Men viktigast av allt är att vi mellan valen står ut med de politiker vi har. Det är inte givet överallt i världen.

I Frankrike utgår väljarna från att deras politiker blåljuger om allt. Att de tar mutor och skor sig är alla övertygade om.

Och i Italien är väljarna så vana vid korruption både till höger och vänster att många nu sätter sitt hopp till Beppe Grillos populistparti, vars tydliga strategi är att aldrig lägga några egna förslag i parlamentet, bara blockera alla andras. Han är motståndare till förhandlingar i sig, som egentligen är den parlamentariska demokratins hjärta.

I ett europeiskt perspektiv hyllar svenska politiker ofta kompromissen, för att inte säga konsensus. I valrörelsen ska det gärna vara strid på kniven, men i politikens vardag handlar det mesta om grå kompromiss.

Det låter lite trist, men samtidigt har politikerna i Sverige ovanligt gott rykte och medborgerlig aktning, som nog främst byggts upp mellan valen.

Vi ska vara rädda om detta politikens goda rykte. Det är mycket lättare att rasera än att bygga upp. Och politikens goda rykte är demokratins enda hopp.

Ulrika Knutson, journalist och författare.

   

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.