Vår avsky för kriget, del 2
Lördagen den 15 februari samlas hundratusentals demonstranter i världens storstäder för att protestera mot USAs planerade Irak-krig.
Manifestationen i London blir sannolikt den största; mer än en halv miljon människor tros delta.
Två mäktiga demonstrationståg kommer att genomkorsa stadens centrala delar. Det ena startar vid Gower Street invid London University/British Museum. Det andra på Embankment vid Themsen. Båda har som slutmål Hyde Park.
Vid ett besök i London förra veckan upplevde jag den laddade stämningen.
Premiärminister Tony Blairs intensiva uppbackning av president Bushs krigslinje har skaffat honom alltfler kritiker också i Labour-partiet och i den egna regeringen. Han har själv medgett att han sätter sin ställning på spel med stödet till Bush.
Regeringens kulturminister Tessa Jowell gjorde ett pinsamt försök att sätta krokben för demonstrationen då hon menade att Hyde Parks gräsmattor vintertid skulle vara för ömtåliga och alltså inte kunna användas för det jättelika mötet.
Ännu pinsammare blev hennes ömkliga reträtt i en TV-intervju då hon nämnde tänkbara alternativa mötesplatser: Trafalgar Square – ”men där byggs om”, The Mall och den öppna platsen framför Buckingham Palace – ”men då kommer man för nära drottningen”.
I förra numret av Statstjänstemannen skrev jag att Göran Persson fortfarande har chansen att förtydliga sin mumlande inställning till USAs krigslinje.
Han borde ta intryck av sin företrädare Olof Palmes syn på fredens betydelse, tyckte jag också.
Svenska Dagbladet, som citerade mina ord, pådyvlade mig åsikten att jag ”hoppas att statsministern ska anamma Olof Palmes attityd till USA”.
Men det var en felaktig beskrivning, vilket alla uppmärksamma läsare kunde notera – och som tidningen också rättade efter några dagar.
(Att som SvDdessutom underförstått insinuera att den förre statsministern hade en anti-amerikansk attityd i sin kritik av t ex Vietnamkriget är en historisk förfalskning. Palme var under hela sin karriär en god vän av den amerikanska demokratiska traditionen.)
I denna tid av krigsförberedelser tål Olof Palmes ord om den svenska fredspolitiken sannerligen att upprepas: ”Vårt främsta hopp är helt enkelt människors längtan efter fred, deras avsky för kriget, dess förnuft. Den folkliga mobiliseringen i fredsfrågan tillhör det ljusaste, mest livsbejakande som hänt på senare år.”
Krigsprotesterna den 15 februari motsvarar med råge Palmes förhoppningar. Demonstrationen i London, till exempel, förväntas bli den största i staden sedan firandet av andra världskrigets slut för snart 58 år sedan.
PS. Det blir en demonstration även i Stockholm den 15 februari med samling på Norra Bantorget kl 14.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
