Vår förväntan på sommaren
Häromveckan diskuterades ”efter-semester-ångest” på ett av morgonprogrammen i TV. Diskussionen gällde den känsla av panik som kan drabba oss när de långa, lata dagarna tar slut och vi än en gång ska inordna oss i någon form av mönster eller schema.
Tydligen drabbas vi av denna ångest för att vi under en period haft möjlighet att själva disponera vår tid utan krav, ja, i alla fall inga arbetsrelaterade sådana.
Bodil Jönsson talar i sin bok Tio tankar om tid om behovet av ställ-tid; en tid utan inbokade möten, en tid av återhämtning. Ställ-tid ser Bodil Jönsson som nödvändig för att vi ska kunna klara av de påfrestningar som vi möter i livet och kanske speciellt i arbetslivet. För några är sommaren och semestern en period av vila och återhämtning, men för flertalet är det nog inte så. Under sommaren ska man hinna med att göra det man inte hunnit med under tidigare del av året.
Takpannor ska bytas ut, altanen ska få ett tak, stugan ska nyttjas, släktingar hälsas på och vänner besökas.
Det förväntas också att allt detta ska utföras med ett leende på läpparna för det är ju faktiskt sommar. Man ska också hinna vila och ta tillvara alla soliga dagar, för man vet ju inte när solen är framme nästa gång.
Beror verkligen ”efter-semester-ångest” på att vi byter en tid av ledighet mot en tid av arbete? Kanske är det så att ”efter-semester-ångest” uppstår för att vi är helt slutkörda efter en strukturerad sommar.
”Efter-semester-ångest” kanske är en omskrivning för den besvikelse man kan känna för att man inte ”hunnit” vila, för att man inte gett sig själv tid att vara.
Att sitta stilla på en varm, torr sten för att i nästa sekund snabbt förflytta sig eftersom man råkat sätta sig mitt på en myras självklara hemväg, att fäkta okontrollerat för att freda frukosten för getingar som tror att de har ensamrätt på sylten, att bli medveten om att det man lägger ner mest av tid på är att fundera ut vad som ska stå på dagens middagsbord. Det ger en känsla av att vara här och nu.
Den förväntan man kan känna på våren inför den stundande sommaren bygger många gånger på en längtan efter just här-och-nu känslan.
Det är därför med en viss ”efter-semester-ångest” som jag upptäcker att gräset gulnat och studenterna återvänt till Umeå.
Det enda sättet att klara sig genom vintern är att intala sig själv att nästa sommar ska bli annorlunda. Men tiden dit är lång och måste fyllas med upplevelser som gör att längtan inte känns alltför svår. Därför är det nog helt rätt att sätta sig ner i fikarummet och samtala om allt man ”hunnit med” under sommaren.
Hur som helst innebär ju höstens inträde att vi är ännu ett steg närmare sommaren, ett steg närmare möjligheten att få vila och känna närvaro i nuet.
Med siktet inställt på de möjligheter som nästa sommar bär med sig, ska man nog även klara ännu en period av uppdelad och strukturerad tid. Trevlig höst.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
