Värna kritikerna på arbetsplatsen
Alexander Armiento om civilkurage och de som höjer rösten för förändring.
Civilkurage har ett pris – men är nödvändigt. Den slutsatsen har många interna kritiker dragit efter att ha höjt rösten. Det är det avslutande konstaterandet i den nya boken När man måste säga ifrån – om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer.
Det är en lärorik studie av vad som sker när någon protesterar mot missförhållanden. Det som med ett engelskt ord kallas whistleblowing, att blåsa i visselpipan för att ge uppmärksamhet åt det som är fel.
Författarna Ulla-Carin Hedin, Sven-Axel Månsson och Ronny Tikkanen tecknar en bakgrund av en offentlig sektor som pressats av ekonomiska kriser, där de anställda ofta blir vittnen till orättvisor och bristfällig verksamhet i nedskärningarnas spår. När politikernas utfästelser och lagarnas krav inte har täckning i verkligheten blir valet tydligt: tiga eller påtala tillkortakommandena.
— •
l• —
När den privata sektorns principer får allt större inflytande i gemensamt finansierad verksamhet ökar kraven på att anställda ska vara lojala och flexibla. Det innefattar inte att solidarisera sig med marginaliserade och utsatta grupper.
Effekten av ett sådant ställningstagande kan i värsta fall bli att man utsätts för repressalier, något många av det trettiotal kritiker som intervjuats i undersökningen vittnar om. Några har utsatts för förtal och ryktesspridning. Andra har plötsligt blivit föremål för en nitisk kontroll eller isolerats i en lokal långt bort från övrig verksamhet. De flesta har så småningom lämnat arbetsplatsen, frivilligt eller ofrivilligt.
Så slutar det naturligtvis inte varje gång någon för fram sin åsikt. Forskarnas urval består av ett litet antal allvarliga konflikter. Säkerligen luftas det på landets arbetsplatser varje dag också kritik som leder till verklig förändring och inte slår tillbaka mot den som framför den.
Men även om inte alla kritiker råkar illa ut blir det i boken tydligt hur illa det i värsta fall kan gå för engagerade medarbetare. Sådana exempel avskräcker också andra från att höja sina röster av omsorg om verksamheten och dess brukare. Och det drabbar i förlängningen kvaliteten på vår gemensamma välfärd.
— •
l• —
Värdesätter vi kritikerna måste vi också värna om dem. Även om de kan uppfattas som besvärliga. I dag är det för många duktiga och engagerade människor lättare att lämna en dålig arbetsplats än att stanna kvar och påverka.
De som ändå väljer att komma med kritik har ofta en stabil ställning och starkt stöd i organisationen. De kommer sällan från den ökande gruppen tillfälligt anställda som står utanför fack och social gemenskap och har dålig kunskap om sina rättigheter.
Boken påminner om viktiga samband. Trygghet i jobbet, säker anställning och starka arbetsplatsfack gynnar inte bara den anställde. Det ger oss också varnande visslingar när något inte står rätt till i de verksamheter vi finansierar gemensamt.
Därför hoppas jag att vi kan bygga ett samhälle där civilkuragets pris inte längre känns oöverstigligt för någon.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
