Victor Bernhardtz: Landet som måste vara bäst på allt
Vi i Sverige är som ett överpresterande barn som hela tiden ska visa upp att vi kan allt och alltid gör rätt. I stället borde vi fråga oss vad som inte syns i statistiken, och varför, skriver gästkrönikören Victor Bernhardtz.
FNs barnfond, Unicef, har i en rapport kommit fram till att Sverige är bäst av OECD-länderna på barnomsorg. Som om vi inte visste det, tänker vi. Jag har tappat räkningen på de antal middagar jag suttit vid under utlandsresor och berättat om svensk föräldraförsäkring och förskola med maxtaxa. Folk häpnar och suckar drömmande.
En annan rapport, från tidningen Economists »Intelligence Unit«, hyllar även den läget i vårt avlånga land. Tidningen rankar vartannat år världens demokratier, och Sverige får, precis som 2006, betyget »nästan perfekt demokrati« och första plats. Vi brister lite i kategorin »politisk kultur«, där vi bara får 9,38 poäng av 10 möjliga. Det är det enda som står i rapporten om Sverige.
— •l• —
Annat är det med skolan. Den verkar närmast gå under. Sverige ligger, enligt den senaste Timms-undersökningen, under OECD-snittet i matematik. Skolminister Jan Björklunds officiella kommentar var att »Sverige kommer att få vänta länge på nästa Nobelpris«. Experterna skyller på lärarna, som skyller på politikerna, som skyller på lärarhögskolorna och eleverna. (Ingen frågar eleverna vad som gått snett.)
Den mediala och politiska paniken kring svenska elevers matematikprov speglar ett ganska obehagligt drag i den svenska folksjälen: Vi måste vara bäst på allt. Glöm jantelagen, glöm att vi är ett litet land i EUs norra utkant, långt från den ekonomiska motorvägen. Är vi inte på första plats infaller identitetskris och oro. Vi är som ett överpresterande barn som hela tiden ska visa upp att vi kan allt och alltid gör rätt. Inga kärnvapen minsann, utan en evigt brinnande låga för mänskliga rättigheter. Inga mutor, utan en öppen och offentlig statsbudget.
Sanningen är förstås att många barn i Sverige far illa, trots vår fantastiska barnomsorg. Att vår välfärd och vårt generösa utlandsbistånd delvis finansieras av vår vapenindustri talar vi inte om. Och i och med Ipred och FRA har jag svårt att se hur vi 2010 kommer få 10 poäng i kategorin »medborgerliga rättigheter«. Precis som vilken skrytmåns som helst gillar vi att skönmåla.
— •l• —
Men det är inte hyckleriet som stör mig, egentligen.
Problemet är snarare att vi ofta sätter likhetstecken mellan »bäst« och »bra«, och följaktligen mellan »under snittet« och »dålig«. Internationella jämförelser, med alla de allvarliga metodologiska brister som följer med dem, är usla måttstockar för att utvärdera oss själva och statens arbete. I stället för att lyfta fram hur bäst vi är bör vi fråga oss vad som inte syns i statistiken, och varför. Mindre skryt och mer ansvarstagande, ett politiskt värde som jag tycker mig se mindre av.
Victor Bernhardtz är frilansande journalist. Han medverkar bland annat i Sveriges Radio och Dagens Arena.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
